har nu gått sedan Julia fick sitt första anfall. Över 1 år. I ärlighetens namn, för mindre än 6 månader sedan kunde jag aldrig, aldrig föreställa mig att hon skulle finnas kvar hos oss så här länge. Men det gör hon - och hon mår bra! Riktigt, riktigt prima!!! Min kämpe till staffetjej :-)

Jag satt här igår och gick igenom alla epilepsihistorier jag fått in under det här året, och den krassa verkligheten är ju att de flesta drabbade hundar inte lever mycket längre än 1 år efter denna vidriga sjukdoms debut - om ens det. Det är en fruktansvärd sjukdom som tär något oerhört, inte bara på hunden utan även på dess omgivning. Man känner sig svag, liten och maktlös inför det lidande som drabbar ens vän och familjemedlem. Och jag avskyr den känslan!!!

Efter otaliga långa timmar framför internet på jakt efter information, tips - helt enkelt en gnutta hopp! - så fann jag några halmstrån att greppa efter. I slutet av maj lade jag över Miss J på rå föda innehållande bl a mycket kalkon (den höga serotoninhalten påstås kunna påverka i positiv riktning), hög halt av omega-syror, inget spannmål. Jag försöker utsätta henne för så lite stress som möjligt. Just det är en svår och ständig balansgång eftersom all stress, även för hunden positiv sådan, bevisligen kan leda till anfall - hon måste ju ändå få leva ett värdigt och roligt liv!

Faktum är att Julia idag mår strålande! Hon är glad, pigg och aktiv igen. Hennes päls gnistrar och hon börjar återfå forna dagars Julia-former ;-) Hon har haft ett anfall på 13 veckor - och det är nästan ingenting. Jag har t o m minskat på medicineringen! Om denna makalösa förbättring i hennes hälsotillstånd beror på de förändringar vi genomfört, det kan självklart ingen bevisa. Det enda jag med säkerhet vet, det är att den Julia som finns här idag inte alls är samma Julia jag levde med och led med under årets första månader!

Under mina efterforskningar fann jag något mycket intressant, en teknik kallad OC (Ocular Compression): http://www.canine-epilepsy.com/Ocularcompression.html

När jag märkte att det senaste anfallet var på G fick jag möjlighet att försöka mig på detta. Om det var OC-tekniken som fungerade eller om det berodde på andra orsaker, det vet jag inte, men jag kunde känna hur spänningarna i Julias kropp släppte mer och mer. Det väntade anfallet klingade helt enkelt av och blev inte värre än en liten ryckning i bakbenen. Jag var mållös vill jag lova!

Epilepsi är en hemsk, förrädisk sjukdom, och man lever hela tiden med vetskapen om att den kan slå till ordentligt när man minst anar. Det finns i bakhuvudet hela tiden. Men just nu så njuter jag bara av min älskade hund som i detta nu ligger här tätt intill mig i soffan och snarkar. Jag njuter av hur bra hon mår, hur strålande frisk hon ser ut, hur glad och lycklig hon är. Jag njuter av hennes tokiga upptåg och hennes egenheter. Jag njuter av världens bästa, vackraste, goaste, mest speciella lilla Julia!

Epilepsiforskningen på staffordshire bullterrier behöver vår hjälp! Läs mer: http://www.ssbtk.net/epilepsi.html

 

Sarah

31 augusti 2009 08:09

Tänk om det hade varit så med Enzo vad härligt det hade varit. I dag ska jag bege mig till Katrineholm och hämta honom fast i en ask.
Kramar till dig och Miss J

http://sarahmokvist.blogg.se

 

Tina

1 september 2009 15:54

Härlig läsning Marianne!
Tina

http://www.tinric.com

 

maria

1 september 2009 16:27

men vad bra att du skrivit tjejen! det är många många som behöver stöd och tips, hoppas dom ser ditt inlägg. Det kanske kan ge lite hopp. Är så glad för din & Julias skull! Hoppas hoppas detta håller i sig!
kram

 

Jana

1 september 2009 21:03

Jag förstår precis hur du känner, den ständiga oron över nästa anfall och oron över hur länge man får ha kvar sin älskade hund. Nu är det snart tre månader sedan vår fantastiska Azta gick bort och jag saknar henne så oerhört mycket. Kämpa på!

http://winniehurst.bloggagratis.se

 

Micke

2 september 2009 08:28

en prinsessa förjänar alla chanser hon kan få!
du, kommer du förbi en sväng idag när du ändå är i stan? vi är hemma hela dan
Ta me Prinsessan :)

 

Frida

2 september 2009 09:14

Jag blir så rörd över dina rader, Marianne. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att ständigt leva med den oro och ångest som sjukdomen sprider hos de anhöriga till en hund med EP.
Epilepsi är verkligen en fruktansvärd sjukdom.
Härligt att läsa att lilla Julietta mår prima. Hoppas det håller i sig i minst 20 år! För det var väl så gammal hon skulle bli...? :-)

Må så gott!

Hälsningar Frida & gänget

http://www.deveritas.se

 

Jeanett Lemmeke

2 september 2009 21:44

Fint skrivet om EP. Jag förstår att ni har det jobbigt, det är riktigt tungt att ha en fyrfota vän med epilepsi. Usch, tyvärr har jag provat, och det var inte speciellt kul.
Roligt att din prinsessa ändå mår ganska bra.

Hälsar hon med alla nakenkatterna:-)

http://www.jeandark.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   För alla er som inte riktigt vågar ta steget fullt ut och börja BARFa på riktigt - Mush har ett gäng superprodukter att erbjuda! Hämta en gratis provpåse här: http://www.mushbarf.com/sv/eform/submit/gratis-maltid   Läs gärna mer om fin...

Att förtränga och vägra inse de fakta som travas upp framför ögonen på en är något människan är bra på. En del av mig vill köra på den linjen, men hjärnhalvan som lagrar minnen och erfarenheter kämpar emot.Så nu sitter jag här och fyller i papper eft...

Ja, fråga Ryssen - han svälter!

gör det som varit så ohyggligt levande igen - på gott och ont kanske...   “If having a soul means being able to feel love and loyalty and gratitude, then animals are better off than a lot of humans.” - James Herriot -    ...

Snygga & med vinnarskallar! BILDER FRÅN HUNDLÖPET         ...