Saker man inte kan styra över, saker man inte vill veta av, saker man inte vill vara med om. Har man hållit på med hundar ett tag så har man säkerligen fått uppleva förhoppningar som grusats och barkat alldeles åt djupaste, mörkaste skogen. Har man inte varit med om det så hoppas jag innerligen att man slipper, men faktum är att ingen av oss lär undkomma det oundvikliga - hundar som inte blir så bra som man trodde sig kunnat förutse, hundar som drabbas av diverse mer eller mindre allvarliga åkommor, hundar som förolyckas, hundar som dör i allt för tidig ålder...

Ingenting i livet är ju förutsägbart, så varför tror så många att hundar är undantagna denna universiella livsregel?

Blir en hund sjuk - ja, då är det självklart uppfödarens fel... Uppfödaren är oseriös, avlar på sjuka djur, bryr sig bara om pengar, bla bla bla bla bla :-/ Hur många gånger har man inte hört och läst dessa fraser, uttalade av (förutsätter jag) om kynologi och genetik mindre pålästa människor, och/eller helt enkelt oerhört naiva personer.

Anledningen till ovanstående svada kommer jag till alldeles strax, eller snarare en av anledningarna. Maria och jag har den senaste tiden diskuterat detta otaliga gånger (läs gärna hennes blogginlägg: http://garpenborg.bloggagratis.se/2009/11/19/2204551-i-en-perfekt-varld/).

Och i förra veckan var Liam och jag på Strömsholm för en ordentlig utredning av hans hältor/smärta som kommer och går. I väntrummet på regiondjursjukshuset, under tiden jag väntade på direktregleringen, började kvinnan som satt bredvid mig att fråga hur det var med min hund, vad som föranlett vårt veterinärbesök osv. När jag berättade vad man kommit fram till utbrast hon: "Det är ju fruktansvärt hur många oseriösa uppfödare det finns!" Samma reaktion, men med lite olika ordval, har jag även fått från ett par bekanta när jag förklarat situationen. Och det gör mig så trött.....

Liam har spondylos mellan fyra kotor i nacken, på de kommande tre kotorna kunde man se att broskbildningen är på g även där. Han visar även tecken på smärta runt korsryggen.

Prognosen är väl inte speciellt god. Han är inte ens 3 år fyllda och en superduperglad, superduperaktiv, superduperhoppig ung kille. Liam vet inte vad det är att röja lite lagom om man säger så   Han har ett väldigt stort rörelsebehov, extremt stort. Att tvinga denna hund till vila, till att ta det lugnt, till att inte ränna runt likt en känguru på speed... Ja, jag vet inte hur det skulle gå till helt enkelt. Jag känner också att jag inte vill utsätta honom för det. Han skall få leva som den glada, lyckliga, genomsnälla, stundtals ganska jobbiga , hund han är - för det är vår Liam, helt enkelt! Det får hålla så länge det håller, och tiden fram tills dess skall han åtminstone få vara lycklig! Det är mitt beslut och det beslut jag är övertygad om är det enda rätta för just den här hunden.

Så ibland blir det inte som man tänkt sig... Trots de bästa intentioner, trots efterforskning och planering, trots kanonindivider till föräldradjur, trots tester hit och dit, trots kunskap och omtanke och en massa kärlek från både uppfödare och vapköpare, så kan det faktiskt hända saker ändå. Det suger! Tro mig, jag vet! 

Jag har upplevt det förr, och jag är övertygad om att jag lär vara tvungen att genomleva det igen - saker man helt enkelt inte kan styra över...