Nu menar jag ju faktiskt inte exakt vad rubriken antyder... Men ack vad det suger i utställningstarmen ibland!

Svängde förbi Sollentuna och Terrierklubbens årliga marsutställning i vår region igår - och nu kändes det att det var allt för länge sen... *SUCK* Men det blir allt att snällt vänta. Mr Ryss är förhoppningsvis klar till sommaren, och någon mer hund blir det ju inte i det här huset så länge Julia finns hos oss - om hon nu inte mirakulöst tillfrisknar från sin ep det vill säga...

Man kan ju fråga sig vad det är som är så roligt med utställningar? Allvarligt, egentligen??? Men roligt är det, det har jag alltid tyckt. Minns med ett generat leende hur jag som 12-åring tränade utställning med min Grynet (med jordens största underbett) på Folktandvårdens parkering på kvällarna, och hoppades att ingen såg oss - och hon var grym på free-standing! 

Min älskade allra, allra första hund... Min envisa primadonna, Grynet: