Min Prinsessa, den vackraste, underbaraste, mest speciella lilla Julia sover nu...
I nästan precis 2 år slogs vi emot epilepsin, Julia & jag.
I måndags vann den över oss, denna helvetiska sjukdom. Vi förlorade.
Jag var förberedd - men jag var inte redo... Inte än! Inte nu!
Tankarna är ett enda virrvarr, hela jag är dränerad på kraft och energi... Tårarna flödar, mitt hjärta skriker, min kropp värker... Det gör ont! Så fruktansvärt, vidrigt ont!
ÄLSKADE JULIA, om du bara visste hur mycket jag saknar dig!
Snälla, snälla, snälla ni - glöm inte epilepsi-forskningen på staffordshire bullterrier i Finland!!! Ignorera inte detta, tänk inte: Det drabbar inte mig... Finner man genen/generna som orsakar ep på vår fantastiska ras så kommer öden som mitt & Julias (och många andras) enkelt att kunna undvikas - ingen staff kommer att behöva drabbas, och inga valpköpare/staffeägare kommer att behöva förlora sin bästa vän pga just denna tyrann till sjukdom.
Låt din hund bidra med sitt blod, sitt DNA, till forskningen - ett simpelt blodprov är ju det enda som krävs: http://www.ssbtk.net/9556/Epilepsi
Tina
14 juli 2010 23:18
Kan man någonsin förbereda sig inför ett sån't här farväl - jag tror inte det.
Smärtan är ta mig sjutton outhärdlig ibland - tur att du har så många fina minnen, även om det just nu säkert är en väldigt klen tröst, det jävligaste av allt, är väl just det - det är bara minnena man har kvar.
Jag finns här om du vill prata, eller om du behöver en kram eller två - det vet du.
Vi ses och hörs - var rädd om dig!
http://www.tinric.com
Elin och Nosa
15 juli 2010 09:32
Tänker på dig Marianne och kan bara föreställa mig hur fruktansvärt ont det gör..
Jag tänder ett ljus för Julia och är otroligt glad över att ha en bebis efter denna fantastiska hund!!
Många kramar...
Lena, Petrus & Märta
15 juli 2010 09:43
Vilken sorg & vilken vanmakt, vrede &...
Mina tårar rinner, strömmar, när jag läser...
Finner inga tröstande ord, men känner så för dej..
som nu måste leva vidare utan din fina Julia...
Har ingen Staffe, men hade jag haft det, hade jag självklart hjälpt till, för även jag har en trasig vovve, en liten Märta...
Mina varmaste tankar /Lena
http://frallorna.bloggplatsen.se
Maria
15 juli 2010 23:16
KRAM
Annika
17 juli 2010 22:23
Usch vad ledsamt men ni kämpade länge ihop.
Sorgen och saknaden är fruktansvärd. Det är ju inte så länge sen som våran Max fick somna in så det känns verkligen i mitt hjärta.
Trösten är att man har fått så många fina minnen tillsammans som ingen kan ta ifån oss
Varma tankar
Annika
Neta
20 juli 2010 17:10
Åh Marianne vad vi sörjer med dig! Jag läste först idag att det otänkbara till slut hade hänt! Vi sänder dig många varma tankar och kramar.
Hälsningar Agneta Kaveryd med Julias barnbarn Ebba
http://netabloggen.blogspot.com
Frida
23 juli 2010 12:50
Jag finner inga ord, Marianne...
Jag lider sååå med dig och jag kan förställa mig vad du går igenom.
Jag bröt ihop då Maria berättade... Fyyy så orättvist!
Den största av kramar till dig din ändlösa sorg.
Jag beklagar verkligen... Kram!
//Frida
http://www.deveritas.se