Ja, i tisdags fick jag nog. Orkade helt enkelt inte vara kvar hemma där varje skrymsle och varje vrå, hela atmosfären skriker: Julia! Så jag flydde. Slängde in lite kläder, dator, hund och hundgrejer i bilen och drog.

Så nu sitter jag här i stugan utanför Vårgårda och försöker hitta någon form av balans igen. Igor ligger här på mina fötter i detta nu, och även han behöver nog "finna sig själv" som ensamhund.

I morgon bär det av hemåt igen, men det har verkligen varit guld att kunna vara här. Lite neutral mark, ett litet andningshål.

Inte har jag gjort mycket inte - suttit och tittat ut över sjön, funderat, skrivit, sovit, ätit, strosat runt lite med Igor... Existerat.

TACK ALLA, för stöttande mail, blogginlägg, meddelanden och telefonsamtal!

Att jag aldrig mer skall få mötas av hennes vackra, lyckliga ögon, aldrig mer få se, höra, uppleva, känna, leva tillsammans med min Julia... Det känns bara så... så konstigt och så FEL!!!!