...och nog kände min älskade Ängel (hmmm, kanske dags att plocka bort helgonglorian nu ) Gabriel igen mig! Gabriel blev lycklig lycklig LYCKLIG över att helt plötsligt hitta sin gamla matte igen! Lilla hjärtat, och nog har han utvecklats under de här 2 åren - han är numera en självständig kille som tycker att han är störst, bäst och vackrast! Åh, jag kan riktigt höra Julias djupa suckande uppe från himlen och se de missnöjda blickar hon slänger ner emot sin "fosterson"  

Och visst, visst vet vi att vår lilleman är världens finaste, goaste, mest underbara dvärgschnauzer there is, men ändå...

Tack & lov lever Igor efter devisen 'Är man stor måste man vara snäll!' och ignorerar helt lillfjantens ilskna du-skall-dö-blickar och konstanta morrande. Duktig Ryss!

Idag, efter två dygns bekantskap, börjar dock läget lugna ner sig och lille G börjar finna sig i situationen.

Sophie tar det hela med ro och tycker nog mest att ungdomarna är allmänt tröttsamma...

Lite benfestande blev det idag under eftermiddagen: