winniehurst

Direktlänk till inlägg 20 november 2010

Epilepsi

Av Marianne - 20 november 2010 23:04

Jag må vara partisk i målet, men jag frågar mig ändå - varför tar så många människor i hundvärlden inte denna horribla sjukdom på allvar? Vad är det med just epilepsi som gör detta? Är det för svårt? För jobbigt att ens tänka på att just "mina" hundar skulle kunna drabbas? Vad?


Innan jag går vidare så måste jag göra klart att jag absolut inte vill trigga igång någon hysteri! Det finns många, många, många, många aspekter att ta hänsyn till när man föder upp hundar, av vilken ras det än må vara. Avel är svårt. Det är så mycket känslor involverade samtidigt som man måste ha en viss del av objektivitet, en viss del av hårdhet och lägga känslorna lite åt sidan allt som oftast. Nej, hysteri är det sista jag vill se inom den ras jag vurmar för!

Men jag upplever, och nu ännu starkare efter alla de samtal och mailkonversationer jag haft med uppfödare/hundägare i flertalet raser, att just epilepsi är en oerhört svår sjukdom att ta till sig när man tänker över sin avelsstrategi. Varför?


Jag vet att jag nu även talar för de drabbade ägarna till de ep-hundar jag haft/har kontakt med. För ja, man är drabbad även som matte och husse till en hund med epilepsi.

Sjukdomen är oerhört tuff, inte bara för hunden, utan även för omgivningen. Den tär. Den påverkar en betydligt mer än vad man inser när man lever med den. Man förstår sällan hur mycket den påverkat en förrän efteråt, när det tyvärr är över.

Epilepsi är skrämmande. Många blir rädda. Man förstår inte vad som händer, man vet inte hur man skall agera, man kan inte påverka det som sker i hundens hjärna eller i någon större utsträckning lindra. Man står maktlös inför lidandet.

Man är heller aldrig avslappnad, aldrig helt och hållet. Oron finns ständigt där: Vad händer om h*n får ett anfall när jag inte är hemma? Vad gör jag om anfallet kommer mitt i skogen/på bussen/när barnen ligger bredvid? Hur blir det på semestern, vad gör vi med hunden? Om h*n får anfall på anfall på anfall som inte går över och jag inte kan ta mig till veterinären fort nog, vad gör jag? Dessa är bara en liten del av de funderingar och den oro ep-hundarnas ägare uttrycker. Vad gör man då? Jo, samtliga jag talat med svarar: 'Man anpassar sitt liv efter hunden.'

Så även jag, självklart! Något annat alternativ fanns inte! Och visst, visst låter det fint att man gör allt för sin älskade familjemedlem, och visst, ett hundägande innebär alltid lite extra pyssel och kanske också vissa begränsningar. Men det måste erkännas - det är en oerhörd vardagstress man ständigt lever med, en stress som till slut blir till det normala.


Julia hade oftast ganska "lindriga" kramper, även om de blev något kraftigare men framförallt längre den sista tiden innan hon fick somna in. Och även om det var absolut hjärtslitande att se min älskade hund ligga fångad i kramper, så var förstadiet till själva krampanfallet det mest fruktansvärda och jobbiga i hennes fall.

24 timmar innan, vissa gånger upp till 2 dygn innan, började hon förändras - hon blev orolig, reagerade på minsta lilla ljud, hon drog sig undan. Hon var rädd. Det jag minns starkast, och som fortfarande får mina ögon att tåras, är hennes blick. Blicken som normalt strålade av självklarhet, trygghet och kärlek, var borta. Istället sade hennes blick: 'Jag är inte trygg här, jag är inte trygg med dig...' 24-48 timmar är lång tid. Det gjorde så ont!

Jag lärde mig hur som helst snart att detta var tecknet på att ett anfall var på gång, och jag försökte göra allt så lugnt och stillsamt som möjligt för henne här hemma, och såg helt enkelt till att finnas här för henne.

När anfallet väl var över kunde hon vara trött, en stund, men snart var hon Den Riktiga Julia igen.


Självklart färgas man av sina personliga erfarenheter, positiva som negativa. Jag har haft hund sedan jag var 11 år, så gott som alltid, förutom nu, minst två, så jag har hunnit uppleva både det ena och det andra vad gäller sjukdomar och hund - allergier och andra hudproblem, kroniska magproblem, cancer i olika former, hjärntumör, allvarlig spondylos... Utan tvekan är epilepsi det värsta jag varit med om!

Sjukdomen är så komplex - den kan se ut lite hur som helst, det finns inga egentliga svar, ingen klockren behandling/medicinering. Den konstanta oron, stressen. Känslomässigt är det oerhört tungt - hunden är allvarligt, obotligt, oåterkalleligt sjuk, men ändå så helt igenom jättefrisk emellan anfallen. Just detta gör det så svårt och man lever ständigt med frågorna: Gör jag rätt? Hur dåligt mår h*n? När är det dags att sätta stopp, egentligen?

Ni som känner mig vet att jag inte låter något djur lida. Att få somna in, lugnt och värdigt utan plågor, är en ynnest våra djur har och hur vidrigt jobbigt det än är, och hur mycket tårarna än flödat, har jag alltid varit stolt över att kunna ge dem den gåvan i tid. Men med epilepsi... Det är svårt!


Vissa påstår att hundar med ep inte lider - de är inte medvetna under anfallet, m a o "är det ingen fara". Jag tillstår att likväl som att ingen hunds anfall är identiska, anfallsfrekvenserna varierar osv så varierar även lidandet.

Hur definierar man då lidande? Under Julias "ångestattacker" (i brist på ett bättre och hundigare ord) mådde hon definitvt inte bra, inte bra alls. Hennes stresstålighet blev även sämre och sämre ju längre tiden gick. Likadana iaktagelser har jag hört ifrån många andra hundägare. Har man dessutom som jag arbetat med en människa med mycket komplicerad epilepsi och allt det fört med sig för den individen, så vet jag att sjukdomen kan innebära mycket, mycket stort lidande även för människor - trots att inte heller människan är medveten under själva krampanfallet.


Varför skriver jag då detta? Jo, en av ägarna till en ep-staff bad mig om det för ett tag sedan, och efter ett samtal med en kvinna som jobbar med epilepsi i en helt annan ras häromdagen, kände jag att det var dags. Kanske kan det ge en liten förståelse för hur det faktiskt är att leva med en hund med epilepsi.


Man är inte klar över arvsgången än, men i många raser tror man starkt att sjukdomen har en autosomal recessiv arvsgång. I flera raser och länder pågår forskningsprojekt för att hitta genen/generna som orsakar ep.

Innan vi har några egentliga svar så kan vi i avelsarbetet inte göra annat än att ha sjukdomens seriositet i åtanke, använda vårt sunda förnuft och göra väl genomtänkta val. Vi måste vara ärliga och öppna. Är du drabbad? Du är inte ensam, jag lovar!

Jag, och många med mig, ber er helt enkelt - tänk efter!


Epilepsi-projektet på staffordshire bullterrier: http://www.ssbtk.net/9556/Epilepsi


Saknar så det gör ont   

  


 
ANNONS
 
Mia o Addi

Mia o Addi

20 november 2010 23:22

Ja du har så rätt.
Har haft flera hundar med EP i min närhet.
2 riesen 1 blandras 1 staff.
Det värsta är nog att man står i ständig beredskap och aldrig slappnar av själv som hundägare, en god natts sömn kan man glömma.
Så fort hunden rör sig i sömnen vaknar man och undrar om den drömmer eller har ett anfall.
I flertalet av mina hundars fall blev det aldrig utrett vad det berodde på. Men den ena riesen obducerade man utan att hitta nåt fel.
EP är kanske mest skrämmande för hundägaren, även om hunden naturligtvis påverkas också med trötthet etc.Men som du skriver, hundarna är helt normala mellan anfallen, själv är man dock alltid redo (för det värsta).

http://staffinfo.blogg.se

 
Ingen bild

Iza

21 november 2010 00:40

TACK!!!!

 
Ingen bild

Katarina

21 november 2010 01:09

Hej hej!!
Dina hundar verkar riktigt fina, men jag tycker att schnauzern är vackrast. Förmodligen för att jag har en själv. Min kommer ifrån Velvetdandys i Västerås och Veronica Lange. I vår familj så har vi två "staffar"....
Hälsningar Katarina

 
Ingen bild

Maria

21 november 2010 13:10

så fick man gråta lite idag oxå, men det gör jag mer än gärna när det gäller Julia. Så bra skrivet Marianne, verkligen. Tror det behövs för det är inte alla uppfödare som får följa sina drabbade valpköpare så nära som jag fått göra med dig & Julia. Och kanske ligger en del av förklaringen i det, att man faktiskt inte helt förstår om man inte upplevt det. Tänker oxå på fine Ozzy som blev så hårt drabbad så snabbt- så kraftiga anfall *ryser*
verkligen ingen sjukdom att ta lätt på
kram

 
Tina

Tina

21 november 2010 16:45

Jättebra skrivet och så känslosamt - näe, den här sjukdomen är verkligen riktigt otäck!
Kram

http://www.tinric.com

 
Elin

Elin

23 november 2010 14:09

Vilken fin text och läsvärd. Och Julia var verkligen en sån otroligt fin staff. Vet fler staffar som haft EP som lämnat oss för tidigt.
Ingen rolig sjukdom och jag önskar och hoppas att vi kan få bort den från våran ras.
Hoppas oxå jag kan komma på nästa uppfödarmöte.
SKulle vara så otroligt intressant.

/Elin

http://emblaoalte.bloggagratis.se

 
Cecilia

Cecilia

23 november 2010 23:37

Hej!

Kikar bara in för att jag såg att du var nyligen inloggad och din presentationsbild är helt underbar. Är det en renrasig staffe? Otroligt fin i alla fall :)

http://ceciliadarling.bloggplatsen.se

 
Rebecca

Rebecca

3 januari 2011 18:22

Hej! Jag har en belgisk vallhund med svårbehandlad epilepsi och den här texten träffade mitt i prick i hur det faktiskt är som ägare. Det där som är så svårt att förklara för någon som inte själv varit i samma sits.
Hoppas det är okej att jag länkar från min blogg till detta inlägg!
Mvh. Rebecca

http://yrsashundkoja.blogspot.com

Marianne

3 januari 2011 19:16

Hej Rebecca,

absolut är det ok! Ep har blivit lite av en hjärtefråga för mig, på både gott och ont...
Jag skall genast kika in på din blogg!

/Marianne.

 
danne

danne

10 januari 2012 22:10

Tack!
Igen. Ständigt aktuellt.
Hörs snart.

http://kennelsacredheart.blogspot.com

 
Ingen bild

Carro/Blenda

11 januari 2012 09:33

Så bra skrivet och känsloladdat, fy för att mista sin bästa vän på detta vis <3<3 Denna sjukdom är inget man ser mellan fingarna på..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Marianne - 7 september 2013 10:06


   För alla er som inte riktigt vågar ta steget fullt ut och börja BARFa på riktigt - Mush har ett gäng superprodukter att erbjuda! Hämta en gratis provpåse här: http://www.mushbarf.com/sv/eform/submit/gratis-maltid   Läs gärna mer om fin...

Av Marianne - 29 juli 2013 00:24


Att förtränga och vägra inse de fakta som travas upp framför ögonen på en är något människan är bra på. En del av mig vill köra på den linjen, men hjärnhalvan som lagrar minnen och erfarenheter kämpar emot.Så nu sitter jag här och fyller i papper eft...

Av Marianne - 28 juli 2013 08:03


Ja, fråga Ryssen - han svälter!

Av Marianne - 28 juli 2013 02:19


gör det som varit så ohyggligt levande igen - på gott och ont kanske...   “If having a soul means being able to feel love and loyalty and gratitude, then animals are better off than a lot of humans.” - James Herriot -    ...

Av Marianne - 28 juli 2013 00:17

Snygga & med vinnarskallar! BILDER FRÅN HUNDLÖPET         ...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< November 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ winniehurst med Blogkeen
Följ winniehurst med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se