Jag är normalt inget större Fredrik Steen-fan direkt, men i den s k kamphundsdebatten har han varit riktigt, riktigt bra!   

Läs den senaste artikeln HÄR.

_________________________

I slutet av 80-talet föll jag, tack vare familjen Farmaren/Sunstaff, helt oväntat och fullkomligt handlöst för staffordshire bullterriern - en sällskapshund ur terriergruppen, helt enkelt. En ras som jag fram tills dess inte haft det minsta lilla intresse för och dessutom tyckte var ruggigt fula. Men Ida och Arnie och allt vad de hette ändrade min snedvridna uppfattning om staffarna totalt, TACK FÖR DET! Inte nog med att de små glädjespridarna hade den mest varma personlighet man kan tänka sig - de var ju faktiskt även vackra! :-)

När jag -93 fick hem min första egna lilla glädjespridare var det helt plötsligt inte längre en sällskapsterrier - utan "en farlig kamphund"... Kevin som för övrigt var en av de mjukaste, mest godhjärtade hundindividerna jag någonsin haft förmånen att lära känna. Kevin som levde tillsammans med andra hanhundar under hela sitt liv, som lekte med och vårdade både katter och marsvin med största ömhet, som älskade allt och alla, både smått och stort på både två och fyra ben. Kevin - farlig?! En hund, ett djur - javisst! Men farlig??? Farligare än den hundaggressiva labben i parken, de ettriga griffonerna i huset mitt emot eller för all del grannens härliga engelska bulldog? Jag förstod det inte då, och jag förstår det inte nu - snart 18 år och några staffar senare.

Det är skrämmande vilken inverkan media har på våra liv och våra åsikter.....

Mina två pojkar - den ena "kamphund", den andra brukshund - som älskade varandra och sitt liv tillsammans