winniehurst

Alla inlägg under juni 2012

Av Marianne - 30 juni 2012 22:02

Jamen självklart var jag tvungen att åka och gosa med härliga Ånnas lilla bäbis, har ju bara sett henne en snabbis när hon var pytteliten. Och nu, några veckor senare, är hon LJUVLIG  


Mobilbilderna blir ju aldrig bra inomhus, och framförallt inte när motivet rör på sig, men i brist på annat...

 

 

 

 

I ett annat liv, så... Men lätt att falla för är hon, speciellt med den mamman!


Simmis eller Kalle eller vad han skall heta, Garpenborg's Kungason, är minsann också en godbit - du har inte överdrivit där, Maria :-)

Tack för idag, och kram på er alla fina i Garpenborgen!


ANNONS
Av Marianne - 29 juni 2012 21:12

Utan Julia som dragplåster tycker den stora svarta att det är lite läskigt att ge sig ut och simma på djupt vatten, så jag hoppas att flytvästen kan göra att han känner sig lite tryggare. Det funkar ju på många andra, så kanske även på en galen immigrant?

 

 


Låg och flöt gjorde han iallafall...

 


Fick tag på ett gäng stora, härliga kalkonfötter idag :-) Visst, de ser lite creepy ut, men superbra och uppskattat snacks för de fyrbenta är det - och inte luktar de heller, likt tjurmuskler och annat snusk...

 



ANNONS
Av Marianne - 20 juni 2012 17:16

Vilket väder vi haft idag! Och en härlig eftermiddagstimme i en nyupptäckt, fantastiskt stor och mysig hundrastgård i Uppsala har vi också haft!

 

 

 

 

 


Rasthagen var tyvärr, enligt en viss stor svart, i avsaknad av mindre sjöar eller vattendrag, så ett uppfriskande lerbad fick helt enkelt duga...

 


Av Marianne - 20 juni 2012 02:10

Sitter och för över bilder från den gamla datorn till den nya, och här är den ju... Jag kan helt enkelt aldrig se mig mätt på den - tack och lov att det iallafall finns några bilder kvar!


NICOLAIJ      

 


Av Marianne - 16 juni 2012 20:56

Vad spelar lite regn och triljoners med mygg för roll?

 

 

 


Av Marianne - 16 juni 2012 01:02

 

Bailey, 13½ år  

 

Ja, hur vet man egentligen när det är dags att säga 'hej då'?

Hundar är ganska lätta att läsa, tycker jag. Man vet liksom. Eller 'man', jag har känt det så tydligt varje gång jag varit tvingad att ta beslutet. Hur vidrigt jobbigt det än har varit så har jag vetat och varit säker.

Men med katter är det så mycket svårare...


För 13 år och 7 månader sedan fick Agnetas blåa, fina Jamie en kull på fyra små kattungar, och jag kände mig såklart nödgad att ge en av dem ett hem. Inte för att jag var så svårövertalad direkt... Två supersöta sköldpaddsfärgade honor och en svart hona blev det - och en Bailey.

 

Bailey var microliten, tunn med lååååånga magra ben, svart och med navelbråck, ja helt enkelt ruggigt ful. Men vad han redan från allra första början hade var en ENORM personlighet och karisma. Och för första, och enda gången någonsin tror jag, valde jag personlighet helt och hållet före exteriör - otroligt, men sant :-)

Aldrig glömmer jag väl den dagen när Agneta körde hem den där lilla eländiga kattpojken till mig på Östgötagatan. Vi satte ner kattburen på golvet i köket, öppnade burdörren och Matilda, hemmets sköldpadd & vita härskarinna, stod attackberedd - och det till synes ynkliga lilla livet kliver rätt ut, självsäker som få med svansen rätt upp i vädret, och med en självklarhet värdig en kung går han fram till den chockade kattdamen som helt kom av sig ("tja, tja, jaha så du bor här..."). Sedan fortsatte han direkt fram till hundarna på samma självsäkra vis för att morsa. That's it, Bailey var hemma!

 

Den ynkliga "soptunnekatten" växte och växte, och blev till slut en JÄTTE på 8-10 kg med en personlighet som är omöjlig att beskriva. Han måste upplevas! Bailey tror att han är en hund, och ibland förmodligen en människa. Men kalla honom för guds skull inte för en katt - katter är nämligen totalt onödiga varelser som knappt borde få existera. Hundar däremot, de är hans polare och jämlikar och självklart vill de hänga med honom, alla och alltid. Det samma med människor.

Så är det i Baileys värld, helt enkelt.


Några år efter att jag flyttat ut hit fick jag nya grannar, och det visade sig att Bailey tydligen klådde upp deras stackars katter så ordentligt att de inte ens vågade ut på sin egen altan...

En dag hade han helt sonika klämt sig in genom deras normalstora(lilla) kattlucka, målmedvetet spatserat fram till deras hund och gosat lite för att sedan flyga på den snälla, fina honkatten som låg och vilade i sin egen soffa, i sitt eget hem - grannarna var inte glada :-/

Så Bailey fick flytta hem till min bästa och äldsta vän, till andra hundkompisar och jag träffar honom ofta.


Åren har gått och min galet individuella katt börjar bli skruttig. 13 år är ju ingen jätteålder på en katt, men kanske är det med gigantkatter precis som med giganthundar, att de "tar slut" mycket tidigare? Han är stel i lederna och han har en stor knöl bakom höger armbåge, en knöl som sitter långt in, och den växer. Rita och jag har pratat mycket om ifall han har ont, om han lider, men hur vet man? Han är lika glad och social som vanligt, äter lite mindre än i sin glans dagar men han är i bra hull, han är tröttare än förr men det är ju inte konstigt det heller. Men, vi vet ju inte...


Men så idag när jag var där, och han kom springande emot mig som han alltid gör, såg jag att "puckeln" vuxit sig rejält större.

Så frågan är: hur skall man veta?


Av Marianne - 6 juni 2012 20:20

Klockan 9.30 i förmiddags stod den vita Subarun och väntade utanför mitt hus, med Josef tryggt bak i buren och en nervös Agneta bakom ratten. Målet för dagen var Sala Brukshundklubb och Josefs 6e rallytävling någonsin, tillika den 3e i fortsättningsklassen.


Kollade vädret senast sent igår kväll, och vanligtvis så tillförlitliga yr.no ljög. Vilket även klart.se gjorde. Alltså, uppehåll i Sala med omnejd resp lätta skurar blev till regnvädret from hell som bitvis var så kraftigt att det gjorde ont! Underbara juni :-)

Men strunt samma, gillar man det man håller på med så där alldeles extra mycket så spelar inte vädret så stor roll – vare sig man är människa eller hund – och de där två gillar ju rallylydnad, så…


Från åskådarplats tyckte jag loppet såg bra ut – Josef var lagom taggad, hade fullt fokus och hängde med bra. Även Agneta var nöjd efteråt (vilket inte tillhör vanligheterna ;-)). Någon förarmiss visste hon att hon ställt till med, men på det stora hela tyckte hon det kändes bra.

Ändå vet man aldrig och det är bara att snällt genomlida den hysteriskt jobbiga väntan på prisutdelningen…


Visst hade vi hoppats, men ändå inte vågat tro… MEN, Agneta och Josef knep åt sig 91 poäng och en 5e placering, och tog sitt 6e raka godkända resultat och sin andra titel på bara 6½ vecka!!!!!

Bästa, snygga, smarta Josef har numera en hel massa bokstäver framför sitt namn, och kan titulera sig:


RLD N RLD F Garpenborg’s Gregorious

      


HUR ROLIGT ÄR INTE DET?!  

  

Lycklig matte & lycklig nytitlad hund strax innan hemfärd: 

 

 


Av Marianne - 4 juni 2012 23:27

där Agneta & bästaste Josef ju tog sitt 2:a godkända resultat i fortsättningsklassen kommer här.

Snart är det dags igen - så håll tummarna för rallyteamet!


Vi hade tur, för på plats i Märsta var även Mathilda Sandberg, kennel Farmaren/Sunstaff, och tävlade med sin härliga beardis Florian - och hon fotade :-) 1000 TACK för superfina bilder Mathilda, jag hoppas vi ses på onsdag!

 

 

 

 

 

 

 

STORT LYCKA TILL PÅ ONSDAG -

vi ses vid halv 10!

 


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
<<< Juni 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ winniehurst med Blogkeen
Följ winniehurst med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se