winniehurst

Alla inlägg den 16 juni 2012

Av Marianne - 16 juni 2012 20:56

Vad spelar lite regn och triljoners med mygg för roll?

 

 

 


ANNONS
Av Marianne - 16 juni 2012 01:02

 

Bailey, 13½ år  

 

Ja, hur vet man egentligen när det är dags att säga 'hej då'?

Hundar är ganska lätta att läsa, tycker jag. Man vet liksom. Eller 'man', jag har känt det så tydligt varje gång jag varit tvingad att ta beslutet. Hur vidrigt jobbigt det än har varit så har jag vetat och varit säker.

Men med katter är det så mycket svårare...


För 13 år och 7 månader sedan fick Agnetas blåa, fina Jamie en kull på fyra små kattungar, och jag kände mig såklart nödgad att ge en av dem ett hem. Inte för att jag var så svårövertalad direkt... Två supersöta sköldpaddsfärgade honor och en svart hona blev det - och en Bailey.

 

Bailey var microliten, tunn med lååååånga magra ben, svart och med navelbråck, ja helt enkelt ruggigt ful. Men vad han redan från allra första början hade var en ENORM personlighet och karisma. Och för första, och enda gången någonsin tror jag, valde jag personlighet helt och hållet före exteriör - otroligt, men sant :-)

Aldrig glömmer jag väl den dagen när Agneta körde hem den där lilla eländiga kattpojken till mig på Östgötagatan. Vi satte ner kattburen på golvet i köket, öppnade burdörren och Matilda, hemmets sköldpadd & vita härskarinna, stod attackberedd - och det till synes ynkliga lilla livet kliver rätt ut, självsäker som få med svansen rätt upp i vädret, och med en självklarhet värdig en kung går han fram till den chockade kattdamen som helt kom av sig ("tja, tja, jaha så du bor här..."). Sedan fortsatte han direkt fram till hundarna på samma självsäkra vis för att morsa. That's it, Bailey var hemma!

 

Den ynkliga "soptunnekatten" växte och växte, och blev till slut en JÄTTE på 8-10 kg med en personlighet som är omöjlig att beskriva. Han måste upplevas! Bailey tror att han är en hund, och ibland förmodligen en människa. Men kalla honom för guds skull inte för en katt - katter är nämligen totalt onödiga varelser som knappt borde få existera. Hundar däremot, de är hans polare och jämlikar och självklart vill de hänga med honom, alla och alltid. Det samma med människor.

Så är det i Baileys värld, helt enkelt.


Några år efter att jag flyttat ut hit fick jag nya grannar, och det visade sig att Bailey tydligen klådde upp deras stackars katter så ordentligt att de inte ens vågade ut på sin egen altan...

En dag hade han helt sonika klämt sig in genom deras normalstora(lilla) kattlucka, målmedvetet spatserat fram till deras hund och gosat lite för att sedan flyga på den snälla, fina honkatten som låg och vilade i sin egen soffa, i sitt eget hem - grannarna var inte glada :-/

Så Bailey fick flytta hem till min bästa och äldsta vän, till andra hundkompisar och jag träffar honom ofta.


Åren har gått och min galet individuella katt börjar bli skruttig. 13 år är ju ingen jätteålder på en katt, men kanske är det med gigantkatter precis som med giganthundar, att de "tar slut" mycket tidigare? Han är stel i lederna och han har en stor knöl bakom höger armbåge, en knöl som sitter långt in, och den växer. Rita och jag har pratat mycket om ifall han har ont, om han lider, men hur vet man? Han är lika glad och social som vanligt, äter lite mindre än i sin glans dagar men han är i bra hull, han är tröttare än förr men det är ju inte konstigt det heller. Men, vi vet ju inte...


Men så idag när jag var där, och han kom springande emot mig som han alltid gör, såg jag att "puckeln" vuxit sig rejält större.

Så frågan är: hur skall man veta?


ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
<<< Juni 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ winniehurst med Blogkeen
Följ winniehurst med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se