Bailey, 13½ år  

Ja, hur vet man egentligen när det är dags att säga 'hej då'?

Hundar är ganska lätta att läsa, tycker jag. Man vet liksom. Eller 'man', jag har känt det så tydligt varje gång jag varit tvingad att ta beslutet. Hur vidrigt jobbigt det än har varit så har jag vetat och varit säker.

Men med katter är det så mycket svårare...

För 13 år och 7 månader sedan fick Agnetas blåa, fina Jamie en kull på fyra små kattungar, och jag kände mig såklart nödgad att ge en av dem ett hem. Inte för att jag var så svårövertalad direkt... Två supersöta sköldpaddsfärgade honor och en svart hona blev det - och en Bailey.

Bailey var microliten, tunn med lååååånga magra ben, svart och med navelbråck, ja helt enkelt ruggigt ful. Men vad han redan från allra första början hade var en ENORM personlighet och karisma. Och för första, och enda gången någonsin tror jag, valde jag personlighet helt och hållet före exteriör - otroligt, men sant :-)

Aldrig glömmer jag väl den dagen när Agneta körde hem den där lilla eländiga kattpojken till mig på Östgötagatan. Vi satte ner kattburen på golvet i köket, öppnade burdörren och Matilda, hemmets sköldpadd & vita härskarinna, stod attackberedd - och det till synes ynkliga lilla livet kliver rätt ut, självsäker som få med svansen rätt upp i vädret, och med en självklarhet värdig en kung går han fram till den chockade kattdamen som helt kom av sig ("tja, tja, jaha så du bor här..."). Sedan fortsatte han direkt fram till hundarna på samma självsäkra vis för att morsa. That's it, Bailey var hemma!

Den ynkliga "soptunnekatten" växte och växte, och blev till slut en JÄTTE på 8-10 kg med en personlighet som är omöjlig att beskriva. Han måste upplevas! Bailey tror att han är en hund, och ibland förmodligen en människa. Men kalla honom för guds skull inte för en katt - katter är nämligen totalt onödiga varelser som knappt borde få existera. Hundar däremot, de är hans polare och jämlikar och självklart vill de hänga med honom, alla och alltid. Det samma med människor.

Så är det i Baileys värld, helt enkelt.

Några år efter att jag flyttat ut hit fick jag nya grannar, och det visade sig att Bailey tydligen klådde upp deras stackars katter så ordentligt att de inte ens vågade ut på sin egen altan...

En dag hade han helt sonika klämt sig in genom deras normalstora(lilla) kattlucka, målmedvetet spatserat fram till deras hund och gosat lite för att sedan flyga på den snälla, fina honkatten som låg och vilade i sin egen soffa, i sitt eget hem - grannarna var inte glada :-/

Så Bailey fick flytta hem till min bästa och äldsta vän, till andra hundkompisar och jag träffar honom ofta.

Åren har gått och min galet individuella katt börjar bli skruttig. 13 år är ju ingen jätteålder på en katt, men kanske är det med gigantkatter precis som med giganthundar, att de "tar slut" mycket tidigare? Han är stel i lederna och han har en stor knöl bakom höger armbåge, en knöl som sitter långt in, och den växer. Rita och jag har pratat mycket om ifall han har ont, om han lider, men hur vet man? Han är lika glad och social som vanligt, äter lite mindre än i sin glans dagar men han är i bra hull, han är tröttare än förr men det är ju inte konstigt det heller. Men, vi vet ju inte...

Men så idag när jag var där, och han kom springande emot mig som han alltid gör, såg jag att "puckeln" vuxit sig rejält större.

Så frågan är: hur skall man veta?

 

sisko

16 juni 2012 05:13

så fint du skriver om din vän Bailey,katter (tala inte om för honom att jag kallar honom för katt)tycker jag också är svårare att läsa av o veta om när det är dags. själv borde jag ha agerat tidigare,(nästan alltid) har jag känt efteråt...

 

Agneta

16 juni 2012 09:19

Åh den pyttelilla svarta pojken var ju speciell redan vid födseln! Minns du att Stegg (vår strävhåriga vorsteh) låg och höll sin ena tass i kattbädden och vakade över både mamma Jamie och ungarna :) Undrar om inte han blev en bonusmamma, låg ju på golvet med kattungarna som klättrade på honom och i bland tog sig en liten tupplur i hans päls...har foto på det, måste kolla om jag hittar det.
Tror nog att ni vet/känner när det är dags att säga hejdå till Bailey...jag är oerhört glad över att han har fått leva det hundliv han föddes till för en katt vet jag inte om man kan kalla honom :))

http://www.stafforddogs.com

 

Lena

16 juni 2012 12:00

Inte lätt...♥
Dom beslut jag fått ta på mina katter, har varit glasklara lixom, men nu har jag en gammal dam på 17 år, & jag ser att hon blir tröttare, stelar & haltar aningen, kanske dax snart, men så svårt...
Hoppas ni har någon bra veterinär att prata med, själv har jag en granne & vän som är veterinär, så våra katter som genom åren blivit sjuka eller gamla har alltid fått somna in här hemma i ro♥
Styrke kram till er alla♥ /Lena

http://frallorna.bloggplatsen.se

 

Tina

16 juni 2012 19:56

svårt förstås när han inte bor hos dej... griniga grannar tycker jag!
Vilken underbar beskrivning av en superkatt :0)
Kram
T

http://wwww.tinric.com

 

Åsa

20 juni 2012 19:45

haha en sådann katt.. host "hund" skulle jag kunna tänka mig att ha! Vilket fint liv som katt!

http://www.fitnesstempel.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   För alla er som inte riktigt vågar ta steget fullt ut och börja BARFa på riktigt - Mush har ett gäng superprodukter att erbjuda! Hämta en gratis provpåse här: http://www.mushbarf.com/sv/eform/submit/gratis-maltid   Läs gärna mer om fin...

Att förtränga och vägra inse de fakta som travas upp framför ögonen på en är något människan är bra på. En del av mig vill köra på den linjen, men hjärnhalvan som lagrar minnen och erfarenheter kämpar emot.Så nu sitter jag här och fyller i papper eft...

Ja, fråga Ryssen - han svälter!

gör det som varit så ohyggligt levande igen - på gott och ont kanske...   “If having a soul means being able to feel love and loyalty and gratitude, then animals are better off than a lot of humans.” - James Herriot -    ...

Snygga & med vinnarskallar! BILDER FRÅN HUNDLÖPET         ...