Har spenderat ett par dagar, och har två dagar till framför mig, på Marias & Dianas härliga dagis, Ullas hunddagis såklart!

Trodde väl aldrig att jag skulle få uppleva mig själv promenerandes med chihuahua, bichon frisé, toypudel eller mellanpinscher...

Mellan promenaderna vilas det i bäddar, soffor och fåtöljer...

Dagisets husbebis...

Tilläggas kanske bör att Alexander själv valt att gå in i det tomma hundrummet och nog var mest fundersam över varför han inte lyckades ta sig ut igen :-)  

Att följa med mamma på jobbet varje dag är inte alla små killar förunnat minsann!

Igor tackar sötaste Alexander för ostpinnen och kexpaketet!

Belgisk vallhund är en ras som är hårt drabbad av epilepsi - läs detta blogginlägg, sätt er in i den här tjejens & hennes Yrsas situation och begrunda...

Info om ep-projektet på staffordshire bullterrier och vad ni kan göra för att hjälpa till hittar ni HÄR. Lyckas man finna genen/generna som orsakar sjukdomen kommer vi enkelt att kunna minimera spridningen inom rasen, och inga fler staffar och deras ägare kommer att behöva drabbas. Din hjälp behövs!

har varit bra! Ett riktigt toppen uppfödarmöte har vi haft idag - som Maria sa, man känner sig både glad och imponerad! Härligt! Lite roligare blir det ju även för oss i UK att jobba vidare efter en dag som denna :-) TACK ALLA! 

Ljuvligt väder och hemma i tid för en eftermiddagstur med Herr Ryss dessutom. Huggormarna har dock vaknat till liv - med andra ord, dags för björnkoll med andan i halsen så fort man ger sig iväg ut i markerna...

Efter plask i skogen och en synbart delikat fläskbensmiddag är även den svarte nöjd!

Igor har en kompis som heter Tango. En kompis som snällt delar med sig av sina leksaker - trots att de inte håller många minuter när Herr Ryss fått klorna (läs: tänderna) i dem :-/

Snötäcket har tidigare dolt bevisen - likdelarna...

I buskarna kan man finna ytterligare bevis - inälvor från de arma gosedjuren...

Det enda rätta är ju för oss att fylla på leksaksförrådet hemma hos kamraten emellanåt...

Trött som bara den blir man efter hejdlös lek med nykomlingarna :-)

De senaste dagarnas stormande och regnande har gjort att det förhatliga vita nu nästan försvunnit helt. Nästan, för visst har vi snö kvar, men i skogen och på fälten är det numera så gott som snöfritt. Och ingen är väl lyckligare över det än jag!

Även om mitt svarta snömongo till hund förmodligen sörjer vårens intåg, och tar varje tillfälle i akt att slänga sig handlöst i de krympande snödrivorna, så var han då hejdundrande lycklig under eftermiddagens långis trots allt. Och kan man vara annat när det står 'Riesenschnauzer' på stamtavlan och naturen i ett nafs begåvats med 30-40 cm djupa "insjöar" både i skogen och på fälten?! Nästan lika kul som snö!

Imorgon skall kameran med - mobilkameran hänger inte riktigt med när det går undan :-)

Ja, det är frågan...

Efter att ha följt Tinas senaste "2:a ras-funderingar" började jag fundera, och fascinerades av hur otroligt få raser det är som faktiskt intresserar mig. Att sitta vid ringside och kika på, att se arbeta, att läsa om, ja då finns det en hel del - men raser jag faktiskt skulle kunna tänka mig att leva med, som attraherar mig sådär lite extra... Man tycker ju att av alla hundratals olika godkända raser vi har i Sverige borde det ju finnas en drös, men nej - de är få.

Om vi hoppar över riesen och staff då, vad finns kvar?

Fransk bulldogg: De är ljuvliga! No doubt about it! Men där finns några frågetecken...

Miniatyr bullterrier: En intressant ras, på sätt och vis. Men jag tror inte den är rätt...

Irländsk varghund: Jag älskar dem! Men de är alldeles för stora och otympliga, och hej & hå vad de hårar... Underbara hundar dock.

Boxer: Roliga, atletiska, pigga & alerta, muskulösa - det gillar jag. Har dock lite korkade exteriöra ideal vad gäller rasen och ser drömboxern framför mig som en amerikansk, helkuperad variant... Inte det heller, alltså.

Rottweiler: En SNYGG! *ler* Men de hårar också i mängder, och dessutom triggas min allergi ofta igång av rottisar.

Bearded collie: Jag blir nostalgisk när jag tittar på dem, tänker på dem. Samtidigt vet jag att det är inte rasen jag blir nostalgisk över och skulle vilja leva med igen, det är individen som frammanar nostalgin. Förmodligen skulle jag bli grymt besviken och ha alldeles fel förväntningar.

Min nästa hund, som jag inte har en aning om när jag känner mig sugen på att ta emot, skall dessutom inte vara en stor hund, inte kräva allt för mycket pälsvård, ha en exteriör som tilltalar mig och (självklart!) ett temperament jag gillar. Det finns liksom inte många att välja mellan  

Jag är normalt inget större Fredrik Steen-fan direkt, men i den s k kamphundsdebatten har han varit riktigt, riktigt bra!   

Läs den senaste artikeln HÄR.

_________________________

I slutet av 80-talet föll jag, tack vare familjen Farmaren/Sunstaff, helt oväntat och fullkomligt handlöst för staffordshire bullterriern - en sällskapshund ur terriergruppen, helt enkelt. En ras som jag fram tills dess inte haft det minsta lilla intresse för och dessutom tyckte var ruggigt fula. Men Ida och Arnie och allt vad de hette ändrade min snedvridna uppfattning om staffarna totalt, TACK FÖR DET! Inte nog med att de små glädjespridarna hade den mest varma personlighet man kan tänka sig - de var ju faktiskt även vackra! :-)

När jag -93 fick hem min första egna lilla glädjespridare var det helt plötsligt inte längre en sällskapsterrier - utan "en farlig kamphund"... Kevin som för övrigt var en av de mjukaste, mest godhjärtade hundindividerna jag någonsin haft förmånen att lära känna. Kevin som levde tillsammans med andra hanhundar under hela sitt liv, som lekte med och vårdade både katter och marsvin med största ömhet, som älskade allt och alla, både smått och stort på både två och fyra ben. Kevin - farlig?! En hund, ett djur - javisst! Men farlig??? Farligare än den hundaggressiva labben i parken, de ettriga griffonerna i huset mitt emot eller för all del grannens härliga engelska bulldog? Jag förstod det inte då, och jag förstår det inte nu - snart 18 år och några staffar senare.

Det är skrämmande vilken inverkan media har på våra liv och våra åsikter.....

Mina två pojkar - den ena "kamphund", den andra brukshund - som älskade varandra och sitt liv tillsammans