Och ett helt UNDERBART sådant!!!

Kolla bara: http://video.aol.com/video-detail/the-orangutan-and-the-hound/1234581161

I oktober, tror jag det var, beställde jag en boomer ball. Jag funderade ganska länge (den är ju ganska dyr) men eftersom jag var övertygad om att den skulle uppskattas högt av hundarna, framförallt den ständigt aktivitetstörstande Liam, så slog jag till.

Tji fick jag! Liam som kan leka i timmar med sina gosedjur, mjukisbollar, trädgrenar, pet-flaskor, you name it - han rusade fram till den blåa jättebollen, nosade på den, och gick därifrån... Sen dess har han inte ens tittat på den.

Julia och Igor visade väl liiiiite mer intresse, men nä, ingen höjdare tyckte de heller. "Otacksamma djur!" gick jag här och grymtade.

Men bollen låg kvar ute, jag gjorde dagliga försök att få dem att intressera sig för det dyra eländet, och efter ett par veckor small det till! Igor satte igång först och när han väl kom på det hela så oj, oj, oj så kul han har med den. Och oj, oj, oj så TRÖTT han är efteråt! Jippie!!!!! 

Med tiden har han nu utvecklat en enastående teknik där han med frambenen lyckas lyfta upp den stenhårda, stora, hala saken ur diken och andra ställen där den fastnar. Ett riktigt breakthrough för den gode Igor. Tidigare blev han till en bjäbbande, gnällande, studsande, naggande frustrerad liten pojke när bollen fastnade någonstans och kom rusande och krävde att den ohjälpsamma matten skulle hjälpa honom. Men skam den som ger sig - nu kirrar han det helt själv, och hur han fått gnugga geni(?)knölarna innan poletten trillade ner. Kanonbra aktivering, helt enkelt en superleksak till en riesen som älskar att leka, brottas och greppa med jättelabbarna!

Även Julia kom med Igors hjälp på att bollen faktiskt är lite smårolig ändå, iallafall ett tag.

Hur bra jag än tyckt att den varit tidigare, så idag när klantiga jag lyckats skada foten och inte fixar att gå snabbare än i myrfart - då var boomer ball-skapelsen en gudagåva! En timmes brottningsmatch mellan Mr Igor och Den Blå här under eftermiddagen och jag fick med mig en lugn och nöjd rysspojke in, som lade sig i biabädden och sov! LÄNGE!!!

Vi älskar vår boomer ball!   

I min kamera har jag ett helt gäng Igor & Julia vs boomer ball-bilder, men jag hittar inte usb-kabeln... Så Herr Tiger tillsammans med sin bollkompis får tjänstgöra som illustration här nedan. Faktiskt inte helt olikt Ryssen när han brottas med sin favvoboll - tänk bara kolsvart, skägg, ögonbryn, lite benhår... Tungan och tekniken är så gott som de samma 

Är det något jag avskyr så är det oärliga, lögnaktiga, svekfulla människor som sticker kniven i ryggen på en så fort man vänder ryggen till - för att sekunden senare växla om till idel leenden och smördrypande kommentarer. Människor som fyller en med lögner maskerade av falsk vänskap och falsk omtänksamhet. Människor som utnyttjar, manipulerar och spelar fula spel. 

I hundvärlden finns det många av den sorten, även om det naturligtvis finns ärliga, trevliga och helt underbara människor ibland oss också - och det är väl därför man trots allt fortfarande håller sig kvar och inte har börjat föda upp vandrande pinnar, ägnar sig åt kackerlacks-race eller samlar på suddgummin istället. Ja, förutom kärleken till hundarna då förstås.

Men nu börjar jag få nog! Varför kan man inte bara strunta i dem? Inte låta dem påverka en? För egentligen tycker jag ju synd om dessa människor! Det måste vara ett oerhört fattigt liv de lever, ett liv utan verklig vänskap och äkta relationer. Ett oerhört ansträngande leverne måste det vara att ständigt behöva hålla masken uppe, vara på sin vakt och komma ihåg vad man sagt i vilken situation och till vem. Tragiskt. Jag avundas då inte dessa människor.

Nä hörrni, nu tänker jag krypa till sängs, och jag tänker sova rofyllt, gott och länge :-) 

Natti natti   

och inte länge till jul, då kanske det här klippet kan vara passande:

http://www.youtube.com/watch?v=AUtPKbMwnRo

Jag bara konstaterar - mina hundar har mycket att lära!

Saker man inte kan styra över, saker man inte vill veta av, saker man inte vill vara med om. Har man hållit på med hundar ett tag så har man säkerligen fått uppleva förhoppningar som grusats och barkat alldeles åt djupaste, mörkaste skogen. Har man inte varit med om det så hoppas jag innerligen att man slipper, men faktum är att ingen av oss lär undkomma det oundvikliga - hundar som inte blir så bra som man trodde sig kunnat förutse, hundar som drabbas av diverse mer eller mindre allvarliga åkommor, hundar som förolyckas, hundar som dör i allt för tidig ålder...

Ingenting i livet är ju förutsägbart, så varför tror så många att hundar är undantagna denna universiella livsregel?

Blir en hund sjuk - ja, då är det självklart uppfödarens fel... Uppfödaren är oseriös, avlar på sjuka djur, bryr sig bara om pengar, bla bla bla bla bla :-/ Hur många gånger har man inte hört och läst dessa fraser, uttalade av (förutsätter jag) om kynologi och genetik mindre pålästa människor, och/eller helt enkelt oerhört naiva personer.

Anledningen till ovanstående svada kommer jag till alldeles strax, eller snarare en av anledningarna. Maria och jag har den senaste tiden diskuterat detta otaliga gånger (läs gärna hennes blogginlägg: http://garpenborg.bloggagratis.se/2009/11/19/2204551-i-en-perfekt-varld/).

Och i förra veckan var Liam och jag på Strömsholm för en ordentlig utredning av hans hältor/smärta som kommer och går. I väntrummet på regiondjursjukshuset, under tiden jag väntade på direktregleringen, började kvinnan som satt bredvid mig att fråga hur det var med min hund, vad som föranlett vårt veterinärbesök osv. När jag berättade vad man kommit fram till utbrast hon: "Det är ju fruktansvärt hur många oseriösa uppfödare det finns!" Samma reaktion, men med lite olika ordval, har jag även fått från ett par bekanta när jag förklarat situationen. Och det gör mig så trött.....

Liam har spondylos mellan fyra kotor i nacken, på de kommande tre kotorna kunde man se att broskbildningen är på g även där. Han visar även tecken på smärta runt korsryggen.

Prognosen är väl inte speciellt god. Han är inte ens 3 år fyllda och en superduperglad, superduperaktiv, superduperhoppig ung kille. Liam vet inte vad det är att röja lite lagom om man säger så   Han har ett väldigt stort rörelsebehov, extremt stort. Att tvinga denna hund till vila, till att ta det lugnt, till att inte ränna runt likt en känguru på speed... Ja, jag vet inte hur det skulle gå till helt enkelt. Jag känner också att jag inte vill utsätta honom för det. Han skall få leva som den glada, lyckliga, genomsnälla, stundtals ganska jobbiga , hund han är - för det är vår Liam, helt enkelt! Det får hålla så länge det håller, och tiden fram tills dess skall han åtminstone få vara lycklig! Det är mitt beslut och det beslut jag är övertygad om är det enda rätta för just den här hunden.

Så ibland blir det inte som man tänkt sig... Trots de bästa intentioner, trots efterforskning och planering, trots kanonindivider till föräldradjur, trots tester hit och dit, trots kunskap och omtanke och en massa kärlek från både uppfödare och vapköpare, så kan det faktiskt hända saker ändå. Det suger! Tro mig, jag vet! 

Jag har upplevt det förr, och jag är övertygad om att jag lär vara tvungen att genomleva det igen - saker man helt enkelt inte kan styra över...

Mannen är 97 år - och tävlar lydnad med en tax!!! Taxen är för övrigt 16½ år!

Amazing

http://vimeo.com/7356697

Några snöflingor som dräller ner från skyn och hundarna rejsar runt i en än värre hysterisk morgondans än vanligt. Märkliga djur! Själv hade jag bara lust att smälla igen dörren, krypa tillbaks under täcket och gå i ide...

Det som dessa fjolårsbilder illustrerar har jag ingen lust att uppleva igen, även om det var synnerligen uppskattat av framförallt en lycklig Mr Russia:

Eller kanske snarare noll blogglust, inte heller fotograferingslust :-/

Just nu i den hemska halvvinter-kylan som råder har man bara lust att göra som Nosa:

Foto: matte Elin Lilja, snodd från http://www.elinshunderi.blogspot.com