Vad spelar lite regn och triljoners med mygg för roll?

Bailey, 13½ år  

Ja, hur vet man egentligen när det är dags att säga 'hej då'?

Hundar är ganska lätta att läsa, tycker jag. Man vet liksom. Eller 'man', jag har känt det så tydligt varje gång jag varit tvingad att ta beslutet. Hur vidrigt jobbigt det än har varit så har jag vetat och varit säker.

Men med katter är det så mycket svårare...

För 13 år och 7 månader sedan fick Agnetas blåa, fina Jamie en kull på fyra små kattungar, och jag kände mig såklart nödgad att ge en av dem ett hem. Inte för att jag var så svårövertalad direkt... Två supersöta sköldpaddsfärgade honor och en svart hona blev det - och en Bailey.

Bailey var microliten, tunn med lååååånga magra ben, svart och med navelbråck, ja helt enkelt ruggigt ful. Men vad han redan från allra första början hade var en ENORM personlighet och karisma. Och för första, och enda gången någonsin tror jag, valde jag personlighet helt och hållet före exteriör - otroligt, men sant :-)

Aldrig glömmer jag väl den dagen när Agneta körde hem den där lilla eländiga kattpojken till mig på Östgötagatan. Vi satte ner kattburen på golvet i köket, öppnade burdörren och Matilda, hemmets sköldpadd & vita härskarinna, stod attackberedd - och det till synes ynkliga lilla livet kliver rätt ut, självsäker som få med svansen rätt upp i vädret, och med en självklarhet värdig en kung går han fram till den chockade kattdamen som helt kom av sig ("tja, tja, jaha så du bor här..."). Sedan fortsatte han direkt fram till hundarna på samma självsäkra vis för att morsa. That's it, Bailey var hemma!

Den ynkliga "soptunnekatten" växte och växte, och blev till slut en JÄTTE på 8-10 kg med en personlighet som är omöjlig att beskriva. Han måste upplevas! Bailey tror att han är en hund, och ibland förmodligen en människa. Men kalla honom för guds skull inte för en katt - katter är nämligen totalt onödiga varelser som knappt borde få existera. Hundar däremot, de är hans polare och jämlikar och självklart vill de hänga med honom, alla och alltid. Det samma med människor.

Så är det i Baileys värld, helt enkelt.

Några år efter att jag flyttat ut hit fick jag nya grannar, och det visade sig att Bailey tydligen klådde upp deras stackars katter så ordentligt att de inte ens vågade ut på sin egen altan...

En dag hade han helt sonika klämt sig in genom deras normalstora(lilla) kattlucka, målmedvetet spatserat fram till deras hund och gosat lite för att sedan flyga på den snälla, fina honkatten som låg och vilade i sin egen soffa, i sitt eget hem - grannarna var inte glada :-/

Så Bailey fick flytta hem till min bästa och äldsta vän, till andra hundkompisar och jag träffar honom ofta.

Åren har gått och min galet individuella katt börjar bli skruttig. 13 år är ju ingen jätteålder på en katt, men kanske är det med gigantkatter precis som med giganthundar, att de "tar slut" mycket tidigare? Han är stel i lederna och han har en stor knöl bakom höger armbåge, en knöl som sitter långt in, och den växer. Rita och jag har pratat mycket om ifall han har ont, om han lider, men hur vet man? Han är lika glad och social som vanligt, äter lite mindre än i sin glans dagar men han är i bra hull, han är tröttare än förr men det är ju inte konstigt det heller. Men, vi vet ju inte...

Men så idag när jag var där, och han kom springande emot mig som han alltid gör, såg jag att "puckeln" vuxit sig rejält större.

Så frågan är: hur skall man veta?

Klockan 9.30 i förmiddags stod den vita Subarun och väntade utanför mitt hus, med Josef tryggt bak i buren och en nervös Agneta bakom ratten. Målet för dagen var Sala Brukshundklubb och Josefs 6e rallytävling någonsin, tillika den 3e i fortsättningsklassen.

Kollade vädret senast sent igår kväll, och vanligtvis så tillförlitliga yr.no ljög. Vilket även klart.se gjorde. Alltså, uppehåll i Sala med omnejd resp lätta skurar blev till regnvädret from hell som bitvis var så kraftigt att det gjorde ont! Underbara juni :-)

Men strunt samma, gillar man det man håller på med så där alldeles extra mycket så spelar inte vädret så stor roll – vare sig man är människa eller hund – och de där två gillar ju rallylydnad, så…

Från åskådarplats tyckte jag loppet såg bra ut – Josef var lagom taggad, hade fullt fokus och hängde med bra. Även Agneta var nöjd efteråt (vilket inte tillhör vanligheterna ;-)). Någon förarmiss visste hon att hon ställt till med, men på det stora hela tyckte hon det kändes bra.

Ändå vet man aldrig och det är bara att snällt genomlida den hysteriskt jobbiga väntan på prisutdelningen…

Visst hade vi hoppats, men ändå inte vågat tro… MEN, Agneta och Josef knep åt sig 91 poäng och en 5e placering, och tog sitt 6e raka godkända resultat och sin andra titel på bara 6½ vecka!!!!!

Bästa, snygga, smarta Josef har numera en hel massa bokstäver framför sitt namn, och kan titulera sig:

RLD N RLD F Garpenborg’s Gregorious

HUR ROLIGT ÄR INTE DET?!  

Lycklig matte & lycklig nytitlad hund strax innan hemfärd: 

där Agneta & bästaste Josef ju tog sitt 2:a godkända resultat i fortsättningsklassen kommer här.

Snart är det dags igen - så håll tummarna för rallyteamet!

Vi hade tur, för på plats i Märsta var även Mathilda Sandberg, kennel Farmaren/Sunstaff, och tävlade med sin härliga beardis Florian - och hon fotade :-) 1000 TACK för superfina bilder Mathilda, jag hoppas vi ses på onsdag!

STORT LYCKA TILL PÅ ONSDAG -

vi ses vid halv 10!

Konstigt nog. Tycker inte att det händer speciellt mycket, men på något vis försvinner timmar och dagar i en rasande fart. Vi är snart inne i juni, och jag tycker det känns som för bara några veckor sedan när jag stod på jobbet och kikade ut genom dörren och undrade om jag skulle kunna ta mig hem i snökaoset...

Faktum kvarstår alltså - dagarna går.

Audell-föreläsningen i SSBTKs regi blev lyckad - och jag är ganska övertygad om att alla som var där håller med. Visst hade vi önskat större uppslutning och större spridning av deltagare från de olika "lägren". Men i det stora hela kan arrangemanget sammanfattas som lyckat!

En oerhört vis man är han, Lars Audell, och bränsletanken fylldes på en hel del hos oss, ibland ganska trötta, medlemmar i uppfödarkommittén :-) Närmast kommande projekt blir för oss att göra en, helt enkelt jäkligt bra, sammanfattning av föreläsningen för publicering såsmåningom.

Josef & Agneta har varit och tävlat rally igen, och självklart var jag tvungen att haka på. Och de är så duktiga! Helt galet roligt, men 86 poäng skrapade de ihop på denna kluriga bana och det blev med andra ord det 5e raka godkända loppet för duon!  

Nästa gång gäller det - chans till Josefs andra rallytitel....

Idag var vi i Vallentuna och ställde för australiensiske David Strachan - Josef vet fortfarande vad han skall göra med Marianne, dvs inga snurrar och krumelurer och konstigheter utan bara stå och gå och vara vacker ;-) En 3e placering i unghundskonkurrensen med ck blev slutresultatet - något man skall vara mycket nöjd med en dag som denna, när domaren i fråga var väldigt snål med de röda lapparna...

Ännu bättre gick det för broder Totte idag - världens största GRATTIS till dig Sofia! Cert, cacib, BIR & en alldeles förträffligt trevlig grupplacering minsann!

Vila upp er nu så ses vi imorgon i Österbybruk :-)

"Jaa, kan vi sova nu då???" undrar Ryssen...

Och njuter mer än någon annan gör nog Phoenix:

Det börjar nästan bli en vana, det här med att följa med Agneta & Josef på rallytävlingar. "En gång är ingen gång, två gånger är en vana", är det inte så man säger? Vad är då fyra gånger på två veckor och en dag?

Det är faktiskt himla roligt. Från att aldrig ha sett en rallytävling tidigare har jag nu fått lite kläm på hur det fungerar, hur hundarna skall agera på banan, vad som är ok och vad som är no-no. Att det sen gått så otroligt fantastiskt bra för Agneta & Josef gör det såklart ännu roligare! Krasst konstaterar jag dock att det definitivt inte är något för mig och min snurriga, opraktiska hjärna - en hjärna som funkar ypperligt när den nördar ner sig i facklitteratur, avelsfrågor och sjukdomar, vid tangentbordet eller med pennan i hand och i en utställningsring, men när det gäller praktiska prylar, geometriska figurer och vinklar och grader hit och dit........

10 dagar efter debuten och med två tävlingar och två godkända resultat i rallyryggsäcken åkte vi iväg till Häverö BK den 1 maj - ännu en tävlingsplats nästan på hemmaplan, mycket nice.

Agneta var nervös, och vem skulle inte vara det? Ett rekordsnabbt hat trick var möjligt, men ändå vet man ju aldrig... Hundar är djur, inga maskiner, och de påverkas ju så mycket av hur deras matte/förare/handler mår och känner. Så ja, det var nervöst.

Agneta gjorde någon liten förarmiss, och någon lite större, så spända som fiolsträngar väntade vi på prisutdelningen...

Men de gjorde det!!! 81 poäng. På bara 3 tävlingar under en 10-dagars period fixade de titeln!
Och Josef kan numera titulera sig: RLD N GARPENBORG'S GREGORIOUS!!!!!!!!!!!!!!!!!!

I söndags var det så dags igen. Dags för tävling och debuten i fortsättningsklass, dessutom på hemmaklubben vid Jägarhyddan.

Banskissen, eller vad det heter. Jag blir snurrig bara jag tittar på den....

Väntan...

Josef var inte tävlingens enda staff den här gången. Två hundar till med ägare hade tagit sig till Jägarhyddan för att tävla i nybörjarklass, bl a "Scrubs", Metalstaff In Your Honour, som ni ser längst ner till höger - ännu en duktig staffe som slog till med en delad 3:e placering i sin klass och dessutom blev RLD N denna dag. Stort grattis!

Sett med mina amatörögon såg det riktigt bra ut när Agneta & Josef gick banan - Josef fokuserad som bara den, som vanligt, men men... Egentligen vet man ingenting innan prisutdelningen, och den fick vi vänta på. Såklart. Denna galet jobbiga väntan.

När man sen står vid prisutdelningen, nervöst trampande och tuggar på de obefintliga naglarna, och de ropar upp Agneta Johansson bland de ICKE godkända - och det sedan visar sig vara FEL... Ja, herregud...

För godkända blev de, och det med hela 95 poäng!!!!!!!!!!!! Vi grät inte av sorg kan jag lova!  

En dag mitt i veckan. En ledig dag. En solig dag. En Herr Ryss och en mobiltelefonkamera.