Sitter här med en sjuk liten dvärgschnauzer bredvid mig, en Tango som är på rehab hos sin "moster" inatt (så att hans matte får sova lite efter 2 vaknätter) och imorgon förmiddag (under tiden hans matte dumt nog måste arbeta). Han har råkat ut för en grym förstoppning med medföljande kräkningar och kändes igår kväll riktigt illa däran, men nu ikväll - efter ett dygn av påtvingad rörelse med jämna intervaller dygnet runt, klyx, olja, en massa massa vätska och hypochyllin-tabletter - börjar han repa sig.

Men men, det var inte det det här inlägget skulle handla om.

Individer, ja.

Har inte vi som lever med hundar, med djur, en rent otrolig tur som får ynnesten att uppleva så många olika individer, så många personligheter?

Ibland känner jag att man pratar så mycket om rasspecifika egenskaper/personligheter - men är de verkligen så rasspecifika? "Typiskt staffar...", "riesen gör så...", "labbar är si...", "såna är de, grandisarna..."

Mina clumber spaniels var så olika som det bara är möjligt och ändå kallades de clumber spaniel i stamtavlan allihop.

Winston, min beardis, var en helt makalös individ, en rikedom att ha fått lära känna och leva med. Var han lik min beardistik Glenda i personlighet och temperament? Nej, verkligen inte. Inte det minsta. Snarare var Nicolaij, min fantastiska första riesenpojke, så nära Winston man bara kan komma på många plan.

Kevin, Iris och Julia då, mina staffar? Så otroligt olika individer de var. Kevin, den genomgode gentlemannen som älskade allt och alla på sitt alldeles speciella sätt, människor som djur. Iris - vilddjuret, virvelvinden, atombomben. Och så Julia - Julia som var just bara så mycket Julia, och kanske helt enkelt just därför blev så väldigt speciell för mig.

Alltså, självklart finns det där, det där rasspecifika, för det är ju faktiskt någonting som gör att vi fastnar för en speciell ras lite mer än någon annan och alldeles ofantligt mycket mer än en tredje. Men jag känner att man ofta tappar känslan för, och upplevelsen och uppskattningen av, individen.

Elin och jag träffades på Kistamässan härom helgen när hon var i Stockholm för att tävla med Nosa. Och när Elin pratade om sina två tjejer så slogs jag av hur absolut genomhärligt det var att höra någon som verkligen ser och genuint uppskattar de helt olika personligheterna hos sina hundar, Nosa och Myra. Uppfriskande!

Det är så lätt att jämföra, så lätt att förvänta sig beteenden och "sätt att vara" att man faktiskt inte ser det där som gör varje individ så unik - och då missar man mycket i relationen till sin hund. Jag vet. Jag har varit där själv, och kanske är jag fortfarande där. Iallafall emellanåt.

Fina Elin & fina Nosa på Kistamässan. En SM-pinne blev det!   Foto: Maria Nordin

Sitter här med en sjuk liten dvärgschnauzer bredvid mig, en Tango som är på rehab hos sin "moster" inatt (så att hans matte får sova lite efter 2 vaknätter) och imorgon förmiddag (under tiden hans matte dumt nog måste arbeta). Han har råkat ut för en grym förstoppning med medföljande kräkningar och kändes igår kväll riktigt illa däran, men nu ikväll - efter ett dygn av påtvingad rörelse med jämna intervaller dygnet runt, klyx, olja, en massa massa vätska och hypochyllin-tabletter - börjar han repa sig.

Men men, det var inte det det här inlägget skulle handla om.

Individer, ja.

Har inte vi som lever med hundar, med djur, en rent otrolig tur som får ynnesten att uppleva så många olika individer, så många personligheter?

Ibland känner jag att man pratar så mycket om rasspecifika egenskaper/personligheter - men är de verkligen så rasspecifika? "Typiskt staffar...", "riesen gör så...", "labbar är si...", "såna är de, grandisarna..."

Mina clumber spaniels var så olika som det bara är möjligt och ändå kallades de clumber spaniel i stamtavlan allihop.

Winston, min beardis, var en helt makalös individ, en rikedom att ha fått lära känna och leva med. Var han lik min beardistik Glenda i personlighet och temperament? Nej, verkligen inte. Inte det minsta. Snarare var Nicolaij, min fantastiska första riesenpojke, så nära Winston man bara kan komma på många plan.

Kevin, Iris och Julia då, mina staffar? Så otroligt olika individer de var. Kevin, den genomgode gentlemannen som älskade allt och alla på sitt alldeles speciella sätt, människor som djur. Iris - vilddjuret, virvelvinden, atombomben. Och så Julia - Julia som var just bara så mycket Julia, och kanske helt enkelt just därför blev så väldigt speciell för mig.

Alltså, självklart finns det där, det där rasspecifika, för det är ju faktiskt någonting som gör att vi fastnar för en speciell ras lite mer än någon annan och alldeles ofantligt mycket mer än en tredje. Men jag känner att man ofta tappar känslan för, och upplevelsen och uppskattningen av, individen.

Elin och jag träffades på Kistamässan härom helgen när hon var i Stockholm för att tävla med Nosa. Och när Elin pratade om sina två tjejer så slogs jag av hur absolut genomhärligt det var att höra någon som verkligen ser och genuint uppskattar de helt olika personligheterna hos sina hundar, Nosa och Myra. Uppfriskande!

Det är så lätt att jämföra, så lätt att förvänta sig beteenden och "sätt att vara" att man faktiskt inte ser det där som gör varje individ så unik - och då missar man mycket i relationen till sin hund. Jag vet. Jag har varit där själv, och kanske är jag fortfarande där. Iallafall emellanåt.

Fina Elin & fina Nosa på Kistamässan. En SM-pinne blev det!   Foto: Maria Nordin

Och några härliga dagar för alla er som njuter av lite välförtjänt extra ledighet just nu!

Själv jobbar jag på, men nedräkningen har börjat - juldagen, annandagen, tisdag och onsdag har jag framför mig, torsdag morgon går jag av, och då... Då har jag en dryg vecka av alldeles underbar, utomordenligt fantastisk, helt galet efterlängtad ledighet framför mig!

Ibland blir jag så trött på mig själv...

Det är samma visa varje gång: Jag har en (päls-)hund som verkligen behöver trimmas/klippas, men jag drar mig så för det eftersom jag inbillar mig att under den där pälsen finns en tjock, omusklad stackars hund. Och varje gång upptäcker jag förvånat, när pälsmassorna ligger där på golvet under trimbordet, att det ju faktiskt är en riktigt snygg hund jag har.

Har jag lärt mig något av detta genom åren? Icke!

Min inbillningssjuka har drabbat Herr Ryss den senaste tiden. "Han är fet... Han har tappat muskler... Han ser inte klok ut..." Upp på bordet kom han så äntligen igår, maskinen jobbade duktigt, och voila - där under fanns ju min tjusiga muskelbiff till Igor, t o m brottarrumpan är intakt! 

Hunden är nu lycklig över att han får fortsätta rensa frysen på läckerheter :-)

Min fina Tina var nog mer drabbad av sin mattes nojjor än någon annan. Med en (inte så sträv) päls som växte som ogräs blev hon ofta anklagad för att inte hålla formen - ända tills 10:ans skär gjort sitt...

Här är hon, min vackra riesenflicka, tillsammans med "sin" älskade staffebebis Iris:

Söndagen den 18 september styrde jag och Agneta med sötaste Josef kosan mot Högbo bruk strax utanför Sandviken, en utställning som ända sedan -89 varit en av mina favoriter. Då: bearded collie-special med massvis med anmälda hundar, ägda och visade av proffs både på beardisgrooming och -handling, och min älskade Winston travade till sig en 5:e placering i bästa hanhundsklassen och blev BIS-junior för Kenneth Edh. Hahaha, jag minns t o m hur vandringspriset såg ut!

Just denna helg 1989 var faktiskt också första gången Agneta och jag samåkte till en utställning. Ibland poppar minnena fram :-) Nåväl, åter till nutid.

Vädret var med oss denna dag, småkallt men inget regn - det tackar vi för, många fina hundar var på plats och Josef lyckades knipa åt sig klassvinst och en 4:e placering i bästa hane. Kul som bara den, men så är det ju alltid roligt att visa denna gulliga kille!

Agneta filmade bedömningen denna gång, och visade det hela för den icke ett skvatt utställningsintresserade hussen som faktiskt tittade intresserat, ställde frågor och tyckte det var roligt att se. För oss utställningsnördar är det ju så självklart vad utställning går ut på, men det kanske inte är så lätt för den oinvigde att förstå? Man kommer hem med några rosetter, ett papper med ett skrivet omdöme (som dessutom kan diffa starkt från en gång till en annan), that's it liksom - hur kul kan det vara? Men vi vet ju...

Agneta och Josef har de senaste veckorna gått agilitykurs hos Norrtälje Lokala Kennelklubb. Lite bilder på klimpens nyvunna färdigheter på agilityplan vore ju trevligt, så idag åkte vi till klubben för att fota lite - Agneta med Josef vid sin sida och jag med kameran i högsta hugg. Attans va härlig han är, Josef, och så oerhört GLAD man blir av den hunden :-)

Tålamod... Snart så...

Belöningsbollen, den älskade!

                   '

FRIHET FÖR MIG!

Vi har tillbringat ett par härliga dagar på Öland, jag & Igor och Rita & hennes Tango. Jag har tjatat om att jag vill, att jag behöver, "strandvandra" ett bra tag nu och äntligen blev det av! Tur att man har barndomsvänner med husbil :-) Ritas husbil är inte lyxig, karossen har några år på nacken men motorn går som tåget och sängplatser har den - vad mer behöver man?

Hur som, bilder kommer. Först måste jag bara visa: snigeln! Snigeln som så målmedvetet pejlat in Igors matskål - även om han/hon/den (?) inte hann fram förrän skålens innehåll låg tryggt i Ryssens mage...

Agnetas Josef fyller år imorgon - 1 år minsann! Man kanske borde sluta kalla honom "lille" nu då? :-)

Kvistade över till det Johanssonska residenset för att gratulera "den lille", försöka få till några 1-års bilder och passade på att köra lite utställningsträning på gården. Vi borde träna mer på freestanding-biten, jag och Josef, men jag är lite lat vad det gäller sånt - vet ju också att det alltid brukar klicka hos hunden såsmåningom ändå, och vi har faktiskt ingen brådska :-)

Smått söt är han allt...