Imorgon är det min Prinsessas födelsedag. Det som skulle ha blivit hennes 8:e födelsedag...

Ibland är jag så arg. Så arg på den tyrann till sjukdom som stal min älskade Julias hjärna, som stal hennes liv! Just nu känner jag mig bara tom, igen... Det är så fel, allting!

När bilden ovan togs hade hon precis fyllt 1 år, och vi hade massvis med planer för vår vackra unga dam, både jag och Maria. Men det blir sällan som man tänkt sig - eller typ aldrig...

Jag saknar henne något så grymt!!!

MITT HJÄRTA!

Lydnadsklass 1-vinst idag med 181 poäng!!! UNDERBART!

Stort, stort GRATTIS

till Världens Bästa Nosa med Världens Bästa Matte Elin!

Det värmer mitt hjärta så att en liten bit av Julia lever kvar tack vare hennes fina, fina - och smarta! - barn  

Idag saknar jag henne så oerhört... Om ett par veckor har det gått 3 månader sedan hon fick somna och fortfarande, ibland, gör det så ont, så ont!

Min Vackra, min Prinsessa...

Min Tokiga...

Min Snarkande...

Min Lyckliga...

Igors stora kärlek...

Mitt hjärta!

Vid exakt den här tiden men för 4 år sedan fick jag dessutom Nicolaijs cancerbesked. Vad som från början bara var en trasig, svårläkt klo visade sig vara mycket, mycket värre. Några veckor senare lämnade han oss och en oerhört turbulent tid började - en tid som jag helst vill glömma men minns så starkt ändå...

Min första riesen, min Kärlek, Julias idol... 

Så det känns lite motigt just nu, just idag - men det blir bättre, det vet jag ju...

1000 TACK Maria & Matthias! 

Ni är one of a kind!

KRAM!

Ja, i tisdags fick jag nog. Orkade helt enkelt inte vara kvar hemma där varje skrymsle och varje vrå, hela atmosfären skriker: Julia! Så jag flydde. Slängde in lite kläder, dator, hund och hundgrejer i bilen och drog.

Så nu sitter jag här i stugan utanför Vårgårda och försöker hitta någon form av balans igen. Igor ligger här på mina fötter i detta nu, och även han behöver nog "finna sig själv" som ensamhund.

I morgon bär det av hemåt igen, men det har verkligen varit guld att kunna vara här. Lite neutral mark, ett litet andningshål.

Inte har jag gjort mycket inte - suttit och tittat ut över sjön, funderat, skrivit, sovit, ätit, strosat runt lite med Igor... Existerat.

TACK ALLA, för stöttande mail, blogginlägg, meddelanden och telefonsamtal!

Att jag aldrig mer skall få mötas av hennes vackra, lyckliga ögon, aldrig mer få se, höra, uppleva, känna, leva tillsammans med min Julia... Det känns bara så... så konstigt och så FEL!!!!

Min Prinsessa, den vackraste, underbaraste, mest speciella lilla Julia sover nu...

I nästan precis 2 år slogs vi emot epilepsin, Julia & jag.

I måndags vann den över oss, denna helvetiska sjukdom. Vi förlorade.

Jag var förberedd - men jag var inte redo... Inte än! Inte nu!

Tankarna är ett enda virrvarr, hela jag är dränerad på kraft och energi... Tårarna flödar, mitt hjärta skriker, min kropp värker... Det gör ont! Så fruktansvärt, vidrigt ont!

ÄLSKADE JULIA, om du bara visste hur mycket jag saknar dig!

Snälla, snälla, snälla ni - glöm inte epilepsi-forskningen på staffordshire bullterrier i Finland!!! Ignorera inte detta, tänk inte: Det drabbar inte mig... Finner man genen/generna som orsakar ep på vår fantastiska ras så kommer öden som mitt & Julias (och många andras) enkelt att kunna undvikas - ingen staff kommer att behöva drabbas, och inga valpköpare/staffeägare kommer att behöva förlora sin bästa vän pga just denna tyrann till sjukdom.

Låt din hund bidra med sitt blod, sitt DNA, till forskningen - ett simpelt blodprov är ju det enda som krävs: http://www.ssbtk.net/9556/Epilepsi

Det har varit lite si och så med Julias mående den senaste tiden - anfallsfrekvensen har ökat och det har även påverkat hennes allmäntillstånd på ett svårdefinierbart sätt. Dock ser anfallen annorlunda ut än tidigare - de är "lättare" och väldigt kortvariga. Det kan låta positivt, men att de är "mindre" är inte enbart av godo. Det är lätt att missa att hon har/har haft anfall, vilket ju innebär att Mitt Hjärta förmodligen har mer frekvent förekommande anfall än vad jag har koll på.

När man lever med en hund med en obotlig sjukdom lever man också ständigt med tanken "tänk om..." Och de senaste veckorna har tankarna och oron och den där jobbiga klumpen i magen funnits där oftare och känts närmare än vanligt. Jag har funderat tyst, funderat högt och diskuterat med människor omkring oss: Gör jag rätt som kämpar för Julia? Hur är hennes livskvalitet, egentligen? När är det dags att släppa taget? Frågor som helt enkelt inte har några konkreta svar, men om jag känner mig sälv rätt så tror jag nog att den dagen det är dags - då kommer jag också att veta det, utan tvivel.

Sen finns det ju dagar som idag! Dagar när Prinsessan mår riktigt, riktigt bra - när det lyser och gnistrar av glädje och lycka och faktiskt välmående om hela hunden!  

Det var en gång en kanin, en gråbeige & vit liten gosedjurskanin...

För att göra primadonnans dag ännu bättre blev det ett litet uppställningsfoto...

"-Jag kan minsann fortfarande! Kanske inte i min glans dagars form, och lite grå om nosen - men jag kan!"

 Och så var det ju Ryssen.....

Japp, det blir hon - vackraste, goaste, härligaste Julia!  

Och de tre utropstecknen i rubriken är där just för att vi, för 1½ år sedan när hennes epilepsi bröt ut, nog inte var många som trodde att hon skulle få uppleva sin  7-årsdag. Men fortfarande är hon här och det i allra högsta grad - i detta nu ligger hon här tätt bredvid mig i soffan och snarkar så gott, mitt hjärta.

Här under kvällen fick jag dock lite skrämselhicka... Julia visade redan under eftermiddagen tecken på att allt inte var riktigt 100, och framemot kvällen visade hon symptom på vad som kan betyda att levern inte fungerar riktigt som den skall - gulaktiga ögonvitor, hon kissade mörkbrunt etc. Detta kan vara en biverkning av medicinen. Hjärtat var långt uppe i halsgropen kan jag lova! Jag brukar kunna hålla paniken stången i såna här situationer, men den här gången var det svårt... 

Efter samtal med hennes veterinär kände jag mig dock lite lugnare. Att åka in med henne akut en lördag kväll/natt (vilket ju då hade blivit Ultuna och det undviker jag helst...) hade ju inte lett till så mycket mer än inläggning, och den stressen behöver hon verkligen inte. Och hon var/är inte märkbart dålig. Provtagning kan ju faktiskt vänta åtminstone till imorgon. Så jag håller henne under björnkoll under natten och morgonen, ringer veterinären under förmiddagen, så bestämmer vi då om vi kan avvakta ända till måndag. Underbart med en veterinär man alltid kan höra av sig till när man är orolig - och som tar ens "nojjor" på allvar!

Så håll tummarna nu för att det här bara är något tillfälligt, något som går att fixa!!!

Vi vill faktiskt ha den här leende damen kvar hos oss ett bra tag till!

Grymt söt var hon som liten bäbis, min älskade Julia:

Och 1 år senare, för nästan exakt 6 år sedan idag, hade hon vuxit till sig och blivit en riktig skönhet minsann:

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN

   Prinsessan Julia!