har nu gått sedan Julia fick sitt första anfall. Över 1 år. I ärlighetens namn, för mindre än 6 månader sedan kunde jag aldrig, aldrig föreställa mig att hon skulle finnas kvar hos oss så här länge. Men det gör hon - och hon mår bra! Riktigt, riktigt prima!!! Min kämpe till staffetjej :-)

Jag satt här igår och gick igenom alla epilepsihistorier jag fått in under det här året, och den krassa verkligheten är ju att de flesta drabbade hundar inte lever mycket längre än 1 år efter denna vidriga sjukdoms debut - om ens det. Det är en fruktansvärd sjukdom som tär något oerhört, inte bara på hunden utan även på dess omgivning. Man känner sig svag, liten och maktlös inför det lidande som drabbar ens vän och familjemedlem. Och jag avskyr den känslan!!!

Efter otaliga långa timmar framför internet på jakt efter information, tips - helt enkelt en gnutta hopp! - så fann jag några halmstrån att greppa efter. I slutet av maj lade jag över Miss J på rå föda innehållande bl a mycket kalkon (den höga serotoninhalten påstås kunna påverka i positiv riktning), hög halt av omega-syror, inget spannmål. Jag försöker utsätta henne för så lite stress som möjligt. Just det är en svår och ständig balansgång eftersom all stress, även för hunden positiv sådan, bevisligen kan leda till anfall - hon måste ju ändå få leva ett värdigt och roligt liv!

Faktum är att Julia idag mår strålande! Hon är glad, pigg och aktiv igen. Hennes päls gnistrar och hon börjar återfå forna dagars Julia-former ;-) Hon har haft ett anfall på 13 veckor - och det är nästan ingenting. Jag har t o m minskat på medicineringen! Om denna makalösa förbättring i hennes hälsotillstånd beror på de förändringar vi genomfört, det kan självklart ingen bevisa. Det enda jag med säkerhet vet, det är att den Julia som finns här idag inte alls är samma Julia jag levde med och led med under årets första månader!

Under mina efterforskningar fann jag något mycket intressant, en teknik kallad OC (Ocular Compression): http://www.canine-epilepsy.com/Ocularcompression.html

När jag märkte att det senaste anfallet var på G fick jag möjlighet att försöka mig på detta. Om det var OC-tekniken som fungerade eller om det berodde på andra orsaker, det vet jag inte, men jag kunde känna hur spänningarna i Julias kropp släppte mer och mer. Det väntade anfallet klingade helt enkelt av och blev inte värre än en liten ryckning i bakbenen. Jag var mållös vill jag lova!

Epilepsi är en hemsk, förrädisk sjukdom, och man lever hela tiden med vetskapen om att den kan slå till ordentligt när man minst anar. Det finns i bakhuvudet hela tiden. Men just nu så njuter jag bara av min älskade hund som i detta nu ligger här tätt intill mig i soffan och snarkar. Jag njuter av hur bra hon mår, hur strålande frisk hon ser ut, hur glad och lycklig hon är. Jag njuter av hennes tokiga upptåg och hennes egenheter. Jag njuter av världens bästa, vackraste, goaste, mest speciella lilla Julia!

Epilepsiforskningen på staffordshire bullterrier behöver vår hjälp! Läs mer: http://www.ssbtk.net/epilepsi.html

med andra ord en perfekt eftermiddag för en sväng ner till favoritsjön med Julia = inga soldyrkande människor som har fräckheten att göra anspråk på "vår" sjö ;-)

Som ni ser var förväntan inför vad som komma skall stor och min lilla staffefröken tyckte matte var ruggigt långsam - kamera skulle med, skor skulle av (man tenderar att bli ganska så blöt under dessa aktiviteter) och, ja...

Hon är helt enkelt för härlig, min älskade J!

När ens hund drabbas av en obotlig sjukdom händer nånting i relationen med hunden... Helt plötsligt uppskattar och NJUTER man av de små små sakerna i vardagen tillsammans, saker som man tidigare tagit för självklart och inte reflekterat speciellt mycket över. Att bara sitta ute i solen och iaktta en lycklig Julia känns... ja, stort! Och lyckokänslan infinner sig även hos mig. Min älskade vackra Prinsessa!

Så ni får helt enkelt stå ut med en lång bildkavalkad bestående av dagens skörd av Julia-bilder :-)

Igår, kl 22.30-23.15:

Ja, så kan man karaktärisera Miss Julias mående den senaste tiden. Mestadels upp dock, måste jag nog tillstå, trots att jag i fredags morse kände något helt annat...

Efter medicinhöjningen i april har hon bara mått bättre och bättre och många gånger så riktigt otroligt bra att jag funderat på om hon regredierat till unghundsstadiet! Hon har blivit pigg, busig, gladare, mer alert och på G - som förr. Även kroppsligt har hon kommit tillbaka starkt de senaste månaderna - de fysiska attributen från Prinsessans glans dagar är på väg tillbaka, sakta men säkert :-)

Men så kommer bakslaget... När man är som mest positiv och känner så starkt "det här fixar sig!"...

Mitt Lilla Hjärta fick flera anfall på raken i fredags morse, jag ringde veterinären och åkte in med henne på förmiddagen. I bilen på väg in fick hon ytterligare ett och... jaaa.... När vi väl var framme var jag helt inställd på att det var dags.......

Som vanligt när Miss J är hos doktorn måste hon ju visa sig från sin allra bästa (och vackraste!) sida - dvs ställa sig i utställningspose på bordet och slänga bakbenen lite chict tillrätta, upp med nästan i vädret, för att sedan när hon är klar studsa runt på golvet och klappra med käftarna i typisk "jagärsålycklig-Julia-stil" ;-)

Prover togs och veterinären ansåg att det inte fanns någon som helst anledning att inte höja medicinen ytterligare. Hon har bara mått bättre och bättre efter senaste höjningen och har inte påvisat några negativa biverkningar av medicinen. Ingen blev väl lyckligare över det än jag! Nu blir det alltså medicinhöjning och även kostomläggning och dessutom härligt försommarväder - så nu hoppas vi igen!

Framemot kvällskvisten lade jag ett blodspår åt Igor, men förvirrad som jag var efter dagens påfrestningar hade jag glömt att jag skulle jobba :-/ Spåret blev liggande över natten vilket inte alls var meningen och jag ville inte låta lillpojken gå ett spår med så pass lång liggtid, färsking på viltspårsarbetet som han är. Gick runt lite irriterat här hemma när jag kom hem från jobbet på morgonen, tänkte på spåret och den värdefulla skanken som bara låg där. "Äh, Julia får testa!" tänkte jag.

Sagt och gjort... Upp i skogen begav vi oss, och efter Julia följde jag när hon samlat, med lagom fart, fokuserat och helt klockrent tog hela spåret som en fullfjädrad eftersökshund - bara ett dygn efter fredagens anfall! Jag stod där med tårar i ögonen efteråt... Underbart duktiga Julia, som dessutom inte gått blodspår på säkert minst ett år!