Till alla er som tror att alla bearded collies är veka, hispiga, skälliga exemplar av Canis Familiaris - ni kände uppenbarligen inte Winston!

Min då ständige följeslagare var något helt, helt annat… Att beskriva honom i ord för er som aldrig träffat honom är i princip omöjligt. Han var helt enkelt en av de mest magnifika hundpersonligheter jag någonsin haft äran att lära känna och leva med - ett unikum av lojalitet och hängivenhet emot de han upplevde som de sina, ett levande bevis på en mental styrka och stabilitet var och varannan rottweiler skulle vara avundsjuk på, en beskyddare av rang, en äkta Vän som alltid fanns där inte bara för mig utan likväl för våra två- som fyrbenta vänner. Winston behövde aldrig ett koppel - att vara där jag var var en självklarhet för honom, vare sig vi befann oss i skogen, i stan, på tunnelbanan eller bussen eller var som helst. Han förstod instinktivt alltid vad som förväntades av honom. Winston var alltid med mig - vi smög t o m in honom på en biopremiär en gång ;-) Där jag var, där var Winston! Vår relation var helt enkelt något utöver det ordinära, och jaa, som sagt - att rättvist beskriva honom för er är omöjligt.

Just den där nattliga promenaden genom Söders gator glömmer jag aldrig - en promenad som började som alla andra… Utanför Vitabergsparken blev jag vittne till något jag inte borde ha sett och skinnskallegänget i fråga uppskattade inte min närvaro om man säger så… Winston som alltid gick lös var just då inne i ett buskage i utkanten av parken och nosade runt, men från ingenstans flög han fram och min lugna, snälla, lurvigt söta vän hade transformerats till ett frustande, fradgande MONSTER! Skinnskallarna fick sig en överraskning de inte räknat med och Winston och jag sprang och sprang och sprang - utan min gråa beskyddare vet jag inte hur det hade slutat…

En gång räddade han mig från en obehaglig, potentiell rånsituation när jag jobbade på 7-Eleven. Winston låg inne på kontoret, men när han kände vart situationen framme vid kassan barkade visade han sig och han visade att han inte var att leka med - och drägget försvann! Det var första och enda gången han klev över tröskeln mellan kontoret och butiken utan tillåtelse…

Winston var Kung bland hundarna runt Skanstull. Han brydde sig aldrig speciellt mycket om andra hundar men rörde sig genom parkerna med en självklarhet som gjorde att ingen någonsin muckade med honom.

Kvarterets extremt hanhundsaggressiva svarta schäfer vek alltid undan så fort han mötte Kungen - och Winston i sin tur bevärdigade honom aldrig ens med en blick.

Den här hunden glömde aldrig - aldrig! Människor som betydde något för honom fanns för alltid på hans näthinna. Mamma minns stolt när hon kom från Gotland för att hälsa på, och Winston och jag gick för att möta henne vid bussen. Som vanligt gick jag avslappnat med honom lös bredvid mig och så - rusade han iväg! Jag förstod ingenting och skriket var på väg, men så såg jag ju vad Winston sett. Där, långt borta i folkhavet, hade han ju spottat "mormor"! Tilläggas bör att det då var ett par år sedan han träffat min mamma senast.

Utställningskarriären blev tyvärr ganska kort. Som ung visade han framfötterna ordentligt och blev bl a BIS-junior och 4:a Bästa Hane på rasklubbens specialutställning i Högbo. Men han hade svårt att lägga på hullet, och det bromsade honom i de högre klasserna. När lilla staffe-Kevin gjorde entré blev han dessutom nerklippt. Kevin älskade ju att ligga på stora, trygga farbror Ws rygg och snutta på den tjocka härliga pälsen, vilket resulterade i en omfattande magoperation för lillen när han bara var 12 veckor. Så pälsen fick falla för saxen!

Filmkarriären blev ännu kortare. Winston skulle agera i en barnfilm som då spelades in på Gärdet och vi hade problem med att få honom att samarbeta med sin skådespelarkollega när jag var på plats. Vi tog beslutet att jag skulle lämna honom där, åka hem och hämta honom senare på eftermiddagen. Jag hade precis hunnit hem när telefonsamtalet kom: "KOM!!!!! HAN HAR DRAGIT!!!" Måste jag säga att jag inte inväntade vidare information utan slängde på telefonluren, rivstartade bilen och körde grymt olagligt tillbaka mot stan. På trottoaren mitt emot Åhléns City fann vi varandra, tack och lov! Winston hade helt sonika rusat iväg så fort han fått en chans, sprungit exakt samma väg som jag alltid körde till och från Gärdet - men vis som han var höll han sig på trottoarerna och korsade gatorna på övergångsställena :-)

För Kevin var Winston Idolen! Och när Winston lämnade oss på skärtorsdagen -99 började en lång, svår tid - inte bara för mig utan även för vår älskade staffepojke…

Tyvärr var ju det här innan digitalkamerornas tid så det finns inte speciellt många bra bilder från den underbara tiden med Winston. Det finns bättre bilder än de här dock (och tapeterna i lägenheten hade inte den färgen det ser ut som på bilden, hmmm...), och i sinom tid skall jag nog leta fram några. Men tills vidare:

exakt vilket år minns jag inte. Min söta riesenflicka Tina var alltid grymt fascinerad av explosionen på himlen vid nyårsafton och dagarna där omkring, något som var fantastiskt skönt när man bor där jag bor - med grannar som skjuter bomber och granater dagarna i ända runt nyår :/ Jag minns dock att Tina när denna bilden togs beundrade den färgsprakande himlen...

Fantastiska Sunstaffs Brownie McGhee - den snällaste, den gladaste, den mjukaste, den mest godhjärtade, den mest sociala. En personlighet med stort P! Vi är många som saknar dig, hjärtat, och tänker på dig... Ofta...

Bild 1: Valp-Kevin med kompisen Candy.

Bild 2: Kevin & jag på helgsemester i Växjö.

vårt yrväder, vår orkan - lilla Iris... Tyvärr blev den härliga tjejen inte mer än 8 månader...

Agneta fick ju med sig brorsan Isak hem samtidigt som jag hämtade Iris, och när de tu träffades... ja, hej och hå, då fick man hålla sig undan ;-)

Det hände faktiskt att Agneta ringde mig: "Kom hiiiit!!! Isak behöver Iris!" :-) Även om den numera mogne herren till och med då var av den lugnare sorten fick även han akuta behov av staffesyskon-bus!

har jag suttit och gått igenom idag, en del av dem har blivit scannade och sparade digitalt. Ingen kvalitet att tala om - men MINNEN!

Speciellt Julia minns nog barndomens idol Dixie med största värme och saknad...

Imorgon är det 2 år sedan min älskade, älskade Nicolaij fick somna in...

Han var Mitt Livs Hund - en hund och en personlighet jag önskar att alla skulle få uppleva någon gång i sitt liv...

Saknar dig så, Min Vän!

Du kan läsa mer om Nicolaij på min hemsida, se: http://www.winniehurst.com/riesen_nicolaij.htm

Satt och gick igenom gamla fotografier här under eftermiddagen... Man blir skrämmande medveten om hur fort tiden går, även om det verkligen inte känns så. Och hur levande minnet av de olika hundindividerna som passerat genom ens liv ändå är, trots att åren runnit iväg...

I augusti i år har jag levt med staffar i 15 år, och i september för 9 år sedan klev min första riesen in i mitt liv. I augusti var det dessutom 27 år sedan jag fick min första alldeles, alldeles egna hund, min älskade Grynet - den lyckokänslan, det lyckoruset jag befann mig i, är något jag än idag minns som om det vore igår...

Här nedan ser ni ovan nämnda hundar - min lilla Havregrynet samt "Kevin", Sunstaffs Brownie McGhee & "Nicolaij", Zantanas UB Forty:

Underbara S Ch Scintillas Dancing Daisy blev nästan 10 år - en aktningsvärd ålder för en jätte som "Dixie".

Saknar dig, hjärtat!

Det känns lika konstigt varje gång jag kommer till Rita och grinden inte längre forceras av en grå mastodont som till varje pris skall åka med i "moster Mariannes" bil...