Efter att ha sovit ett par timmar efter utfört nattpass sätter jag igång datorn, och - yes, SSBTKs listor för Årets Bruks-, Viltspårs-, Agility- resp Rallystaffe ligger nu ute! Och jag blir så glad, så glad, så glad 

Elins Nosa, Julias enastående dotter, är för andra året i rad i topp bland agilityhundarna - trots att de bara hunnit med en halv tävlingssäsong pga ett avslitet korsband, slog de till med en 2:a PLACERING!!!!!

Så grymt, grymt, grymt stolt är jag över mitt "barnbarn" som nog faktiskt fått en hel del egenskaper från sin mor, även om min älskade Prinsessa valde att lägga sitt fokus på andra saker här i livet ;-)

ÅRETS AGILITYSTAFFORD 2011 & 2:a ÅRETS AGILITYSTAFFORD 2012

LP1 Garpenborg's Zsa-Zsa

med sin fantastiska matte Elin!

STORT GRATTIS ELIN!

Och så har vi ju Josef... Vilket otroligt fantastiskt år de haft, Agneta & Josef!!!

Tänk om jag INTE skickat det där sms:et till Agneta för drygt 2 år sedan........

ÅRETS RALLYSTAFFORD 2012

4:e ÅRETS RALLYTERRIER 2012

ÅRETS BÄSTA EKIPAGE I RALLYLYDNAD, AVANCERAD KLASS, Vallentuna BK 2012

RLD N, RLD F, RLD A Garpenborg's Gregorious

STORT GRATTIS TILL DIG OCKSÅ, Agneta!

Så visst har det varit en glad dag! Lite andra glada saker hände under dagen, men resultatet av det visar sig inte än... Den som lever får se, I guess!

Agneta skickade mig den här bilden, en lycklig Josef laddar för debuten i Mästarklass - härliga hund!

Sitter här i natten och försöker peppa mig själv - jag menar, överlevde jag det här borde jag ju överleva ALLT liksom...

Och när en annan är kräkfärdig av vinterångest brukar vissa känna precis tvärt om...

Nåväl, jag skall inte sitta här och filosofera natten lång, inte just inatt iallafall. Imorgon packar jag bilen och åker ner till Vårgårda för en knapp vecka, och jag tänker komma iväg i dagsljus för en gångs skull, så -

GOD NATT!

Och Å som i Ånna!

I helgen hade jag äran att få spendera dryga dygnet med jordens trevligaste rottweiler, LP1 SE UCH Garpenborg's Ånna!

Är man svensk champion och rottis (för det är ju som bekant inte helt enkelt att erövra titeln inom rasen) så vore det ju dumt att inte åtminstone försöka knipa åt sig även den finska championtiteln - så Ånna, jag och Herr Ryss åkte till Åland. Ett excellent och en 3:e placering i championklassen, slagen av två verkligen jättefina tikar, blev resultatet. Men inte deppade vi ihop för det, och det tror jag inte hennes kära uppfödare eller ägare gjorde heller. Friskt vågat - ibland funkar det, ibland inte :-)

Vi hade en supermysig resa med, förutom en trevlig utställningsdag, Ånna-mys i husbilen och promenader i den Åländska naturen där den 6-åriga damen spontant visade mig sina balanskonst-färdigheter och andra trix en väluppfostrad rottis minsann kan :-) Vi connectade fort, Ånna & jag, ni vet sådär så att det känns som om man känt och levt tillsammans hela livet... En ganska mäktig känsla faktiskt.

Fantastiska hund!  

Är hon inte ljuvlig? En bild från i våras, från Västerås, där hon tog sitt sista cert, blev champion & BIM. Fotograf: en tårögd Madame Garpenborg :-)

Roligt var det också att få umgås lite med Ullis & Kiina, Nicolaijs dotter. Det var ett tag sen nu, det går alldeles för länge mellan gångerna vi träffas. Så himla tråkigt bara att det visade sig att Kiina inte mår riktigt bra - jag håller alla tummar i världen & tänker på er, det vet ni!  

Hade tänkt plocka med mig lite havtorn, men trädet som var smockfullt av små c-vitaminbomber en månad tidigare var nu helt kalt från bär... Byns fåglar lär ha fått sin vitaminkick iallafall :-)

TACK NINA, än en gång, för lånet av ditt underbara hus!

  Vår BAILEY  

1998-11-11 - 2012-09-26

Han var STOR hela han.

STOR som en stor dvärghund, STOR i personligheten, STOR i maten, STOR i sina ömhetsbetygelser, 

en STOR individ med ett STORT hjärta.

Han var inte vacker, men hans storhet gjorde honom vacker.

Han var mer hund än katt, ja, faktiskt nästan mer mänsklig än kattlik.

Han levde halva livet tillsammans med mig och hundarna, och andra halvan av livet levde han hos en av mina bästa vänner. Vi tillhörde honom båda två, det visste han om och visade klart och tydligt.

Att aldrig mer behöva tvärnita med bilen för att flytta på en Bailey som ligger och vilar mitt på vägen känns märkligt...

Att aldrig mer få se en svart jättekatt springandes komma en till mötes när man öppnar dörren till hans hem känns märkligt...

Jag gillar inte märkligt, men jag måste acceptera det.

Och jag får glädjas över det fantastiska katt/hund/Bailey-liv han fick leva i nästan 14 år.

VI KOMMER ATT SAKNA DIG, ALLTID!

Maneter, maneter, maneter...

På eftermiddagen åkte vi en sväng till Ystad, och det blev ett strandbesök även där.

Blåst, vatten, sand och att springa, springa, springa gör Herr Ryss lycklig!

Den lokala lilla lanthandlaren i Vitaby är ingen vanlig lanthandel, snarare en delikatessvariant (anpassad för traktens många Stockholmare måhända?) En toppenaffär hur som helst - de hade t o m färska grisknorrar :-)

Middag ute, inte helt fel...

En skäggig studsboll på 50 kg, med en grym höger och glittrande ögon som, om den kunnat prata, hade skrikit "Kom igen NU!!!" är liksom svår att ignorera, så det var bara att ge sig av mot stranden...

Mängder med maneter låg uppe på strandkanten en bra bit från vattnet - torkar de ihjäl där, eller lever de tills havet behagar hämta hem dem igen?

Tänkte fota en liten manetstackare...

Efter dryga 7 timmars bilresa - vem var tröttast? Ja, inte var det vi tvåbenta...

Denna plats blev Igors favoritplats redan förra gången vi var här. Ja, när soffan blivit för varm förstås :-)

Bild från tisdagskvällen...

Och torsdagen...

För övrigt borde det vara lag på att man jobbar tre veckor och är ledig den fjärde. En sådan här minisemester i månaden - tänk vad bra man skulle må! :-)

En av dessa positiva sidor är den gode ryssens fantastiska förmåga att samexistera med andra hundar - han tycker konflikter är obehagliga, han svarar helst inte på provokationer utan lämnar hellre en grälsjuk antagonist än att stå kvar med risk att provocera. Han lyssnar på vad den andre har att säga och delar gärna med sig av det som är hans. Detta gör att han lätt kan umgås med de flesta hundar och de flesta accepterar honom till slut, även om det inte varit kärlek vid första ögonkastet. Inte illa av en 5 år gammal okastrerad riesenpojke kan jag tycka, och faktiskt en väldigt sympatisk egenskap.

Tänk om vi alla kunde vara lite som Igor, bara lite grann? Tänk så mycket enklare allt skulle vara utan alla dessa intriger och dramer vi låter oss dras med i, utan egon och ha-begär. Om vi kunde lära oss att samexistera och faktiskt tycka att det är ok, trots att vi kanske inte älskar varandra och delar samma åsikter och tankar, om vi kunde visa lite mer tolerans och förståelse - tänk så mycket mer vi skulle få ut av arbetslivet, skolan, föreningslivet och våra personliga relationer med våra artfränder.

En utopi, javisst, för vi är ju trots allt betydligt mer komplexa varelser än en Igor. Men tänk om...

...kan bli dränkt!

Tora är alltså en av Nicolaijs tre skånska barn, och tyvärr den enda jag lyckats luska reda på - tack internet :-)

Hon lever tillsammans med en gammal pudelherre och en yngre schnauzerdam av mellanmodellen i en familj med ett supersunt djurtänk, där hon fått utvecklas till den speciella Tora hon faktiskt är. Farmorshjärtat väller över av stolthet!

Här är hon, på jobbet. TJH SE UCH Geborie's Åh So Beautiful:

Mycket har hon fått från sin far, Tora, inte pälskvaliteten dock, och inte heller "titta-på-mig-och-plocka-gääääärna-fram-kameran"-attityden ;-) Vi försökte iallafall!

Det är trist när hanhundsägaren inte inkluderas i valparna och deras fortsatta liv, speciellt om man ber om att få vara delaktig. Det är även trist för valpköparna, som faktiskt förvägras kontakter och insikter som faktiskt kan betyda en hel del. Kanske något för oss alla att tänka på.

Nåväl, nu hittade jag ju den här finingen iallafall, och till slut fick jag även träffa henne irl. Så härligt! 1000 TACK för att jag fick komma och hälsa på, och för att ni tar hand om och älskar Tora så som bara en Nicolaij-dotter förtjänar  

Och jag grinade bara lite på hemvägen..... :-)

Morgonmys med favvoleksaken under tiden de tvåbenta slöfockarna äter frukost...

Vi bestämde oss för att morgonpromenaden skulle bli utefter stranden i Vitemölla, vilket visade sig vara ett ypperligt val. Dessutom, om man är husfreaks som jag och min mamma, blev det en perfekt avslutning på promenaden att med trötta hundar efter strandröj spatsera runt lite bland bebyggelsen i området.

Här skulle man ju kunna bo:

Jag skulle för all del kunna nöja mig med det här lilla röda, bara några steg ifrån stranden liksom:

Dags att påminna om vad DNA-tester är, vilka möjligheter de ger och hur vi bäst förvaltar dessa våra moderna kunskaper.

Helt enkelt, dags att läsa, begrunda och ta till sig av Hanne Winninges lilla text igen: "Dagens DNA-tester för hund, en utmärkt möjlighet!".

Varsågoda! Läs, läs, läs!

Foto: Frida Taipale.

Tro mig, jag vet exakt hur ljuvlig Lucille är även in real life - jag hade ju äran att få pussa lite på godbiten igår :-)

Kika även in på Kristins blogg för en massa superfina bilder från deras besök på kennel Garpenborg igår.

Det skulle inte bli så här...

Jag saknar dig! Alltid!      

Imorgon måste jag ju bara förbi Gränna och årets staffefest, som i år inleds med lydnaden fredag kväll - hela 19 ekipage om jag inte minns fel, så kul!

På lördag går utställningen av stapeln med otroliga 268 staffar anmälda, och tältet med blodprovssamling till ep-forskningen är på plats i år igen. Så, vi ses i tältet efter klockan 12.00! :-)

Mobilbilderna blir ju aldrig bra inomhus, och framförallt inte när motivet rör på sig, men i brist på annat...

I ett annat liv, så... Men lätt att falla för är hon, speciellt med den mamman!

Simmis eller Kalle eller vad han skall heta, Garpenborg's Kungason, är minsann också en godbit - du har inte överdrivit där, Maria :-)

Tack för idag, och kram på er alla fina i Garpenborgen!