Ja, det är frågan...

Efter att ha följt Tinas senaste "2:a ras-funderingar" började jag fundera, och fascinerades av hur otroligt få raser det är som faktiskt intresserar mig. Att sitta vid ringside och kika på, att se arbeta, att läsa om, ja då finns det en hel del - men raser jag faktiskt skulle kunna tänka mig att leva med, som attraherar mig sådär lite extra... Man tycker ju att av alla hundratals olika godkända raser vi har i Sverige borde det ju finnas en drös, men nej - de är få.

Om vi hoppar över riesen och staff då, vad finns kvar?

Fransk bulldogg: De är ljuvliga! No doubt about it! Men där finns några frågetecken...

Miniatyr bullterrier: En intressant ras, på sätt och vis. Men jag tror inte den är rätt...

Irländsk varghund: Jag älskar dem! Men de är alldeles för stora och otympliga, och hej & hå vad de hårar... Underbara hundar dock.

Boxer: Roliga, atletiska, pigga & alerta, muskulösa - det gillar jag. Har dock lite korkade exteriöra ideal vad gäller rasen och ser drömboxern framför mig som en amerikansk, helkuperad variant... Inte det heller, alltså.

Rottweiler: En SNYGG! *ler* Men de hårar också i mängder, och dessutom triggas min allergi ofta igång av rottisar.

Bearded collie: Jag blir nostalgisk när jag tittar på dem, tänker på dem. Samtidigt vet jag att det är inte rasen jag blir nostalgisk över och skulle vilja leva med igen, det är individen som frammanar nostalgin. Förmodligen skulle jag bli grymt besviken och ha alldeles fel förväntningar.

Min nästa hund, som jag inte har en aning om när jag känner mig sugen på att ta emot, skall dessutom inte vara en stor hund, inte kräva allt för mycket pälsvård, ha en exteriör som tilltalar mig och (självklart!) ett temperament jag gillar. Det finns liksom inte många att välja mellan  

och hamnade av en slump på australiensiska Brookshire's site. Jag har kikat runt där förut, har även haft mailkontakt med dem ang ep på rasen, men kunde ändå inte låta bli att klicka in mig på Tribute-sidan igen.

"The brightest light always shines for the shortest time" - ja, det känns lite så...

Jag vet, jag kunde inte hålla mig borta - trots att jag är staffelös ;-)

Släpade med mig Agneta och hennes Josef för lite "miljötränings-koll" - det visade sig att hela grejen med inomhusutställning, massa hundar och folk på liten yta, ljud och oljud, helt enkelt bara var roligt ansåg den lille halvåringen. Guld!

Elsa och Majken, Josefs G-systrar, debuterade i ringen och självklart var också Sofia och ena G-brorsan Totte på plats.

Bilder signerade bästa Sofia :-)

4 av 5 ur Garpenborg's G-kull, knappt 6 månader gamla

Josef

Totte

Jag är normalt inget större Fredrik Steen-fan direkt, men i den s k kamphundsdebatten har han varit riktigt, riktigt bra!   

Läs den senaste artikeln HÄR.

_________________________

I slutet av 80-talet föll jag, tack vare familjen Farmaren/Sunstaff, helt oväntat och fullkomligt handlöst för staffordshire bullterriern - en sällskapshund ur terriergruppen, helt enkelt. En ras som jag fram tills dess inte haft det minsta lilla intresse för och dessutom tyckte var ruggigt fula. Men Ida och Arnie och allt vad de hette ändrade min snedvridna uppfattning om staffarna totalt, TACK FÖR DET! Inte nog med att de små glädjespridarna hade den mest varma personlighet man kan tänka sig - de var ju faktiskt även vackra! :-)

När jag -93 fick hem min första egna lilla glädjespridare var det helt plötsligt inte längre en sällskapsterrier - utan "en farlig kamphund"... Kevin som för övrigt var en av de mjukaste, mest godhjärtade hundindividerna jag någonsin haft förmånen att lära känna. Kevin som levde tillsammans med andra hanhundar under hela sitt liv, som lekte med och vårdade både katter och marsvin med största ömhet, som älskade allt och alla, både smått och stort på både två och fyra ben. Kevin - farlig?! En hund, ett djur - javisst! Men farlig??? Farligare än den hundaggressiva labben i parken, de ettriga griffonerna i huset mitt emot eller för all del grannens härliga engelska bulldog? Jag förstod det inte då, och jag förstår det inte nu - snart 18 år och några staffar senare.

Det är skrämmande vilken inverkan media har på våra liv och våra åsikter.....

Mina två pojkar - den ena "kamphund", den andra brukshund - som älskade varandra och sitt liv tillsammans  

Imorgon är det min Prinsessas födelsedag. Det som skulle ha blivit hennes 8:e födelsedag...

Ibland är jag så arg. Så arg på den tyrann till sjukdom som stal min älskade Julias hjärna, som stal hennes liv! Just nu känner jag mig bara tom, igen... Det är så fel, allting!

När bilden ovan togs hade hon precis fyllt 1 år, och vi hade massvis med planer för vår vackra unga dam, både jag och Maria. Men det blir sällan som man tänkt sig - eller typ aldrig...

Jag saknar henne något så grymt!!!

MITT HJÄRTA!

av Sandra De Mers.

Läs den HÄR.

har det varit, jag vet. Visst har det funnits en del jag kunnat skriva om, en del ämnen som upprört jag skulle kunnat ta upp (bl a några inlägg i den s k kamphundsdebatten), säkert en massa annat som hänt också - men lusten har helt enkelt inte funnits.

Många undrar om/när jag skall skaffa en ny valp, en del tycker att det är dags nu. Jag tycker väl själv att det borde vara upp till mig att bestämma när, om, vad och hur... Lite smågrinigt sagt kan tyckas, men jag blir faktiskt innerligt trött på folk som, utan att vara mina vänner, har åsikter om mitt "staffelösa liv" :-/

Till er vill jag säga:

Nej, jag skall inte ha någon valp. Inte nu, och om och när har jag inte den blekaste aning om. Och staffelöst anser jag inte mitt liv vara. Jag har staffar omkring mig, jag träffar staffar allt som oftast och jag pratar staff så gott som varje dag. Jag jobbar för klubben och det kommer jag att fortsätta med. Min kärlek och mitt engagemang för vår ras är fortfarande lika starkt. Dock känns det som om min snart 18 år långa personliga kärlekshistoria med rasen är över - och ändå inte... En sorglig och märklig känsla, men den är min!

Den dagen kommer säkert när jag känner att jag är redo för det känslomässiga engagemang jag anser att en liten staffevalp kräver och är berättigad till, men när... Det vet jag inte. Kanske ramlar jag över Valpen någon dag som lyckas väcka mitt valpbegär till liv igen, men tills dess är mitt "staffelösa liv" min business.

That's it :-)

_____________________________ 

Tankarna har i dagarna gått mycket till Liam... 

Vilda, vackra, genomsnälla Liam som inte ens fick uppleva sin 3-års dag. Den 16 februari skulle han ha fyllt 4 år...