winniehurst

Senaste inläggen

Av Marianne - 20 november 2010 23:04

Jag må vara partisk i målet, men jag frågar mig ändå - varför tar så många människor i hundvärlden inte denna horribla sjukdom på allvar? Vad är det med just epilepsi som gör detta? Är det för svårt? För jobbigt att ens tänka på att just "mina" hundar skulle kunna drabbas? Vad?


Innan jag går vidare så måste jag göra klart att jag absolut inte vill trigga igång någon hysteri! Det finns många, många, många, många aspekter att ta hänsyn till när man föder upp hundar, av vilken ras det än må vara. Avel är svårt. Det är så mycket känslor involverade samtidigt som man måste ha en viss del av objektivitet, en viss del av hårdhet och lägga känslorna lite åt sidan allt som oftast. Nej, hysteri är det sista jag vill se inom den ras jag vurmar för!

Men jag upplever, och nu ännu starkare efter alla de samtal och mailkonversationer jag haft med uppfödare/hundägare i flertalet raser, att just epilepsi är en oerhört svår sjukdom att ta till sig när man tänker över sin avelsstrategi. Varför?


Jag vet att jag nu även talar för de drabbade ägarna till de ep-hundar jag haft/har kontakt med. För ja, man är drabbad även som matte och husse till en hund med epilepsi.

Sjukdomen är oerhört tuff, inte bara för hunden, utan även för omgivningen. Den tär. Den påverkar en betydligt mer än vad man inser när man lever med den. Man förstår sällan hur mycket den påverkat en förrän efteråt, när det tyvärr är över.

Epilepsi är skrämmande. Många blir rädda. Man förstår inte vad som händer, man vet inte hur man skall agera, man kan inte påverka det som sker i hundens hjärna eller i någon större utsträckning lindra. Man står maktlös inför lidandet.

Man är heller aldrig avslappnad, aldrig helt och hållet. Oron finns ständigt där: Vad händer om h*n får ett anfall när jag inte är hemma? Vad gör jag om anfallet kommer mitt i skogen/på bussen/när barnen ligger bredvid? Hur blir det på semestern, vad gör vi med hunden? Om h*n får anfall på anfall på anfall som inte går över och jag inte kan ta mig till veterinären fort nog, vad gör jag? Dessa är bara en liten del av de funderingar och den oro ep-hundarnas ägare uttrycker. Vad gör man då? Jo, samtliga jag talat med svarar: 'Man anpassar sitt liv efter hunden.'

Så även jag, självklart! Något annat alternativ fanns inte! Och visst, visst låter det fint att man gör allt för sin älskade familjemedlem, och visst, ett hundägande innebär alltid lite extra pyssel och kanske också vissa begränsningar. Men det måste erkännas - det är en oerhörd vardagstress man ständigt lever med, en stress som till slut blir till det normala.


Julia hade oftast ganska "lindriga" kramper, även om de blev något kraftigare men framförallt längre den sista tiden innan hon fick somna in. Och även om det var absolut hjärtslitande att se min älskade hund ligga fångad i kramper, så var förstadiet till själva krampanfallet det mest fruktansvärda och jobbiga i hennes fall.

24 timmar innan, vissa gånger upp till 2 dygn innan, började hon förändras - hon blev orolig, reagerade på minsta lilla ljud, hon drog sig undan. Hon var rädd. Det jag minns starkast, och som fortfarande får mina ögon att tåras, är hennes blick. Blicken som normalt strålade av självklarhet, trygghet och kärlek, var borta. Istället sade hennes blick: 'Jag är inte trygg här, jag är inte trygg med dig...' 24-48 timmar är lång tid. Det gjorde så ont!

Jag lärde mig hur som helst snart att detta var tecknet på att ett anfall var på gång, och jag försökte göra allt så lugnt och stillsamt som möjligt för henne här hemma, och såg helt enkelt till att finnas här för henne.

När anfallet väl var över kunde hon vara trött, en stund, men snart var hon Den Riktiga Julia igen.


Självklart färgas man av sina personliga erfarenheter, positiva som negativa. Jag har haft hund sedan jag var 11 år, så gott som alltid, förutom nu, minst två, så jag har hunnit uppleva både det ena och det andra vad gäller sjukdomar och hund - allergier och andra hudproblem, kroniska magproblem, cancer i olika former, hjärntumör, allvarlig spondylos... Utan tvekan är epilepsi det värsta jag varit med om!

Sjukdomen är så komplex - den kan se ut lite hur som helst, det finns inga egentliga svar, ingen klockren behandling/medicinering. Den konstanta oron, stressen. Känslomässigt är det oerhört tungt - hunden är allvarligt, obotligt, oåterkalleligt sjuk, men ändå så helt igenom jättefrisk emellan anfallen. Just detta gör det så svårt och man lever ständigt med frågorna: Gör jag rätt? Hur dåligt mår h*n? När är det dags att sätta stopp, egentligen?

Ni som känner mig vet att jag inte låter något djur lida. Att få somna in, lugnt och värdigt utan plågor, är en ynnest våra djur har och hur vidrigt jobbigt det än är, och hur mycket tårarna än flödat, har jag alltid varit stolt över att kunna ge dem den gåvan i tid. Men med epilepsi... Det är svårt!


Vissa påstår att hundar med ep inte lider - de är inte medvetna under anfallet, m a o "är det ingen fara". Jag tillstår att likväl som att ingen hunds anfall är identiska, anfallsfrekvenserna varierar osv så varierar även lidandet.

Hur definierar man då lidande? Under Julias "ångestattacker" (i brist på ett bättre och hundigare ord) mådde hon definitvt inte bra, inte bra alls. Hennes stresstålighet blev även sämre och sämre ju längre tiden gick. Likadana iaktagelser har jag hört ifrån många andra hundägare. Har man dessutom som jag arbetat med en människa med mycket komplicerad epilepsi och allt det fört med sig för den individen, så vet jag att sjukdomen kan innebära mycket, mycket stort lidande även för människor - trots att inte heller människan är medveten under själva krampanfallet.


Varför skriver jag då detta? Jo, en av ägarna till en ep-staff bad mig om det för ett tag sedan, och efter ett samtal med en kvinna som jobbar med epilepsi i en helt annan ras häromdagen, kände jag att det var dags. Kanske kan det ge en liten förståelse för hur det faktiskt är att leva med en hund med epilepsi.


Man är inte klar över arvsgången än, men i många raser tror man starkt att sjukdomen har en autosomal recessiv arvsgång. I flera raser och länder pågår forskningsprojekt för att hitta genen/generna som orsakar ep.

Innan vi har några egentliga svar så kan vi i avelsarbetet inte göra annat än att ha sjukdomens seriositet i åtanke, använda vårt sunda förnuft och göra väl genomtänkta val. Vi måste vara ärliga och öppna. Är du drabbad? Du är inte ensam, jag lovar!

Jag, och många med mig, ber er helt enkelt - tänk efter!


Epilepsi-projektet på staffordshire bullterrier: http://www.ssbtk.net/9556/Epilepsi


Saknar så det gör ont   

  


ANNONS
Av Marianne - 20 oktober 2010 12:08

För 4 år sedan, vid den här tiden, låg min för dagen absurt ufo-formade Julia med förvärkar. Som hon kämpade, min duktiga Prinsessa och blivande mor, och under kvällen tittade den första valpen ut. Hela 7 bäbisar hade dolt sig där inne i jättemagen, några fler än vad vi kunde tänka oss.

Under 4 år hinner mycket hända, och för oss och Z-valparna har det ju verkligen gjort det. Ian och Azta fick sluta sina dagar alldeles, alldeles för tidigt. Deras mor, min älskade Julia, har ju även hon lämnat oss. Men låt oss glömma det sorgliga för idag iallafall, och tänk på hur bra det faktiskt blev - också! För smarta, snygga & trevliga - det är de! - Julias barn som fyller hela 4 år idag!

 

GRATTIS-KRAMAR I MASSVIS

TILL MINA FINA, FINA "BARNBARN" -

Zören, Malte, Nosa, Zelma & Hedda

    

 

 

 

  

   

  

 

 

 

 

ANNONS
Av Marianne - 15 oktober 2010 20:22

Och nej, nej, nej - ingen Josef här inte! Däremot skall Isak få en försenad 10-års present i form av en liten Garpenborg's Gregorious, och Agneta & Björn ytterligare en staffejuvel att dyrka.

Och jag, jag får nog pussa lite på honom emellanåt jag också!  

 

 

 

    

Av Marianne - 13 oktober 2010 21:32


Snällaste, raraste ISAK

10 år!  


Åh, jag minns så väl när vi på Isak-dagen år 2000 åkte upp för att hämta hem varsin liten Skyeotts-bäbis, jag & Agneta. Kallt var det, snöigt var det, de snirkliga vägarna var glashala. Men fram kom vi, och hem också, med två små brindle-juveler. 

Lilla Iris rycktes tvärr ifrån oss oväntat och alldeles för tidigt, men Isak - den godingen! - är still going strong. Fortfarande samma gamla mysgubbe, lite gråare, lite stelare, han ser lite dåligt - men är man 10 år så är man :-)

Det kunde inte blivit bättre än vad det blev för er, eller hur Agneta?

 

 

 

 


Som kontrast till de dagsfärska bilderna måste jag ju visa en nostalgidito - liten, liten Isse-Pisse & syster Iris:

     


Av Marianne - 11 oktober 2010 19:49

Älgjakten suger! Griniga gubbar i skogen suger!

Var i lagen står det att det är förbjudet att promenera i skogen, eller i utkanten av skogen, med KOPPLAD hund under älgjakten? Jag bara undrar....

Dessutom hälsar Igor: "Illgult är inte min färg!!!"

Nä, imorgon åker vi till stan :-)

  

Av Marianne - 10 oktober 2010 21:52

Min pappa bor just nu, efter att ha fått en stroke i våras, på ett korttidsboende/rehab i Vårgårda. Igår ringde han mig: "Den där lilla, tjocka, snälla hunden du hade - vad var det för ras?" (Pappa kallade alltid Kevin för "den lilla, tjocka, snälla..." och han tycker att alla staffar är tjocka *ler*) Vi redde ut rasfrågan och han säger: "Jag har en sån i mitt rum just nu!"

Det visar sig att undersköterskan på hans boende har en staffetik, och har levt ihop med rasen ända sedan den första kullen föddes i Sverige på 60-talet. Hennes föräldrar köpte en valp ur den kullen när hon var barn, och sedan har rasen följt henne genom hela livet!

Jag tycker det var lite fint - det borde ju inte finnas någon som levt med vår underbara ras längre än så, eller hur?


Min Kevin tillsammans med Nicolaij och mina föräldrars gamla Candy, julen -99:

  


Av Marianne - 10 oktober 2010 21:07

...börjar den förhatliga älgjakten *GRRRRRR*

Vart skall man ta vägen med en rysspojke med massa spring i benen?

  

Av Marianne - 9 oktober 2010 00:19

Eller hur??!!!

Så kära staffeägare/f d staffeägare, hjälp oss då i vårt arbete för våra härliga staffordshire bullterriers bästa, för rasens framtid. 

Klicka på länken nedan och fyll i enkäten - det tar inte många minuter!


SSBTKs HÄLSOENKÄT

TACK!

Din hjälp är värdefull!


  

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ winniehurst med Blogkeen
Följ winniehurst med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se