Det har varit lite si och så med Julias mående den senaste tiden - anfallsfrekvensen har ökat och det har även påverkat hennes allmäntillstånd på ett svårdefinierbart sätt. Dock ser anfallen annorlunda ut än tidigare - de är "lättare" och väldigt kortvariga. Det kan låta positivt, men att de är "mindre" är inte enbart av godo. Det är lätt att missa att hon har/har haft anfall, vilket ju innebär att Mitt Hjärta förmodligen har mer frekvent förekommande anfall än vad jag har koll på.

När man lever med en hund med en obotlig sjukdom lever man också ständigt med tanken "tänk om..." Och de senaste veckorna har tankarna och oron och den där jobbiga klumpen i magen funnits där oftare och känts närmare än vanligt. Jag har funderat tyst, funderat högt och diskuterat med människor omkring oss: Gör jag rätt som kämpar för Julia? Hur är hennes livskvalitet, egentligen? När är det dags att släppa taget? Frågor som helt enkelt inte har några konkreta svar, men om jag känner mig sälv rätt så tror jag nog att den dagen det är dags - då kommer jag också att veta det, utan tvivel.

Sen finns det ju dagar som idag! Dagar när Prinsessan mår riktigt, riktigt bra - när det lyser och gnistrar av glädje och lycka och faktiskt välmående om hela hunden!  

Det var en gång en kanin, en gråbeige & vit liten gosedjurskanin...

För att göra primadonnans dag ännu bättre blev det ett litet uppställningsfoto...

"-Jag kan minsann fortfarande! Kanske inte i min glans dagars form, och lite grå om nosen - men jag kan!"

 Och så var det ju Ryssen.....

Jag har en katt som heter Phoenix. Min egenuppfödda blandras   - en liten rund, go, tigrerad drygt 9 år gammal tjej. 

Phoenix är lite speciell. Lika rar och gosig och social som hon är, lika självständig är hon. Ibland försvinner hon och man ser inte skymten av henne på någon vecka, och varje vår och även senare på sommaren brukar hon ge sig ut på en walkabout och vara borta närmare en månad. Men helt plötsligt en dag när man öppnar ytterdörren, eller kommer hem och kliver ur bilen, så möts man av det karaktäristiska Phoneix-mjauet - då kommer hon springande, lika rund och go och välmående som vanligt, starkt doftande av skog, gran och kåda...

Och idag kom hon hem igen!  

I tisdags åkte vi ner till mina föräldrars lilla stuga strax utanför Vårgårda, till Julias stora förtjusning - springavstånd ner till sjön, en egen liten brygga, en egen liten badplats. Med andra ord, stället borde helt enkelt vara märkt: "Property of Miss Julia"  

Det var dock bara en blixtvisit, vi åkte ner för att titta på ett radhus åt mamma och pappa och jobb väntade hemma redan onsdag natt.

Men nu skulle man verkligen vara där... Det är varmt. Ruggigt varmt. Inte minst lilla fröken J skulle behöva sitt älskade vatten...

Tyvärr blev det inga bilder på fröken, bara Igor hamnade på bild denna gången:

Till sist, en liten - till sinnet  - rysspojke som på inga villkors vis vill bli kvarglömd när bilen packas inför hemresan...

Och deras superduktiga mattar också såklart!  

Åsa & Zelma tävlade lydnadsklass 1 i fredags och fick sitt andra 1:a pris på 184 poäng! Bara ett kvar, ett kvar, ett kvar *tralalala*

Och på staffespecialen i Gränna igår jobbade Elin & Nosa till sig 151 poäng och en 3:e placering - trots en smärre inkallningsfadäs  Kolla in filmerna från lydnaden på Elins blogg.  

Vi är så stolta och lyckliga så ni kan inte tro det! Det är inte helt enkelt att jobba med en staff, men med vilja, kunskap, en stor portion envishet och humor och en massa kärlek till sin hund är allt möjligt - det har de här tjejerna med sina Julia-ungar bevisat.

Ni är bäst! GRATTIS!!!!

Sent omsider, jag vet, men här kommer iallafall ett rungande

GRATTIS

till dotter Nosa (Garpenborg's Zsa-zsa) & hennes supermatte Elin! Den 8 juni slog de till och knep Borås BKs klubbmästerskap i agility - GO GO GO GO 

Att det sen inte gick sådär jättebra på utställningarna i Jönköping i helgen... Vem bryr sig liksom?! Smart & söt är hon oavsett!  

Och visst är det skönt. Lika trevligt och roligt som det är att vara iväg på resande fot, lika skönt är det ju att komma hem igen!

Vår road trip tog oss genom Danmark, Tyskland, Holland, Belgien och tillbaks igen, och inte bara vi utan i allra högsta grad även hundarna njöt för fulla muggar.

Julia är helt besatt av vad som enligt henne nog är fiffigheternas absoluta fiffighet - sängarna! Sängarna i bilen! Helst av allt ligger hon där och gonar sig under resans gång utan minsta lilla tanke på krocksäkerheten...

Mmmm, Igor fick faktiskt komma upp och gosa några timmar varje morgon han också...

Trots lite allmänt "vilse i pannkakan-körande" tycker jag nog det hela gick alldeles utmärkt - det finns ju faktiskt kartor...

Efter ett mindre trevligt encounter med en vidrig tysk nassesnut (ursäkta mig) följt av en dag i ett härligt men genomregnigt Danmark bestämde vi oss för att åka hem. Humöret var på topp - vi hade ätit god mat innan vi skulle resa över till svenska sidan, hitta någonstans att sova för natten, för att dagen efter åka norrut, hemåt. Satt på bildäck på färjan och surrade med en 65-årig liftande hippie som nu var inne på sitt 26e år på vägarna - vilket underbart original!

Hur som... Färjan lägger till i Helsingborg, vi kör emot tullkillarna och jag lämnar glatt fram hundarnas pass - och då slår det oss... AVMASKNINGEN!!!!! Vi har helt enkelt GLÖMT att avmaska hundarna mot dvärgbandmasken innan vi åkte över.

Det var alltså bara att åka tillbaks över med färjan igen, sova en natt i Danmark för att morgonen därpå leta efter en veterinär i Helsingörs-trakten.

Tjolahopp, är man klantig så är man - och det kostar (nästan 1000 spänn extra, tur & retur)...

Så snälla ni, tänk på det när ni är ute och reser - glöm inte avmaskningen!!!!! Framförallt nu i WDS-tider kan det ju vara bra att ha vårat klantiga agerande i bakhuvudet...

Både hundarna och vi har iallafall njutit, haft roligt, helt enkelt - haft semester. Värre saker än en avmaskningsmiss hade ju faktiskt kunnat hända!  

Men jag lovar, när Rita lämnade av oss här hemma i lördags kväll var det en mycket trött Igor och en mycket trött Julia med en mycket trött matte som stapplade upp till huset, in genom dörren och ner i soffan...

Imorse när jag åkte hem från jobbet var det för allra sista gången... Det kändes lite märkligt, vemodigt, trist, men tja... Nu är situationen som den är och det blir säkert bra för oss alla i slutändan, både för oss personal och förhoppningsvis även för våra boende såsmåningom.

Och idag åker vi! Iväg på en liten road trip som kommer att leda iallafall en bit ut i Europa skall vi - jag, Julia, Igor och Rita och hennes Tango. Hundarna är badade och putsade och semesterfina och bilen är packad. Det skall bli superskönt!

Ritas "lille" Bailey tycker att han nog kan få plats han också...

Och jag lovar, Miss J ser fram emot att leva i bilen som så fiffigt är inredd med sängar *lycka* och ser fram emot härliga havsbad... 

Vi hörs & ses om ett tag!        

känns det som :-/

Dagarna bara flyger iväg - och ändå händer här ingenting... Jag jobbar som ett djur här i sluttampen innan min arbetsplats lägger ner, och att då ge hundarna vad de behöver och kräver är typ vad jag hinner med. Men men, snart är det över... Jag undrar bara, hur gör alla som har 10-15 hundar, jobb och kanske t o m barn????? Två hundar (ok då, varav en Igor ) är absolut tillräckligt just nu...