winniehurst

Senaste inläggen

Av Marianne - 22 januari 2012 22:55

En gång i min ljuva ungdom ägde jag en hanhund av en helt annan ras än de jag har omkring mig idag. Trevlig, snäll, okomplicerad, helt ok att jobba med. Han hade toppenhöfter och -armbågar, vilket då var ganska ovanligt på rasen. Han var en sunt välkonstruerad kille, utan de överdrifter som kunde förekomma. Han vann han en hel del på utställning, sparsamt visad med flertalet cert, BIR och några grupplaceringar.

Min ungdom till trots hade jag en del år bakom mig inom hunderiet och hade med brinnande entusiasm tillskansat mig en hel del kunskap, både genom egen erfarenhet men framförallt genom att lyssna på och lära av "de äldre". Ändå var jag oerhört naiv och saknade massvis av både kunskap och erfarenhet, det inser jag idag...


Man ville använda min hane i aveln. Och jag slog bakut. Mitt svar var: "Absolut inte!"

I könsmognadsperioden, runt året där, hade han gått igenom en kort period av de hudproblem som ofta(st) poppade upp just då i rasen. De flesta hundars immunförsvar kämpade sig igenom den här tiden, men många levde sina liv med kroniska immunförsvarsrelaterade hudproblem. Och det visste jag ju, så därför var min envisa respons när frågan kom på tal alltid: "No way!"

I  min ungdomliga och faktiskt oerfarna enfald var jag oförmögen att se det stora hela. För mig var allt svart eller vitt - han hade ju faktiskt varit "sjuk" en gång. Han var ju inte perfekt!


Vad jag inte förstod då var det komplexa i att föda upp hundar. Jag insåg inte att man måste kompromissa, att man måste väga för- och nackdelar emot varandra. Att man faktiskt måste acceptera vissa skavanker och vissa "problem" när det finns större och framförallt allvarligare issues att jobba emot.

Jag kunde helt enkelt inte acceptera att man ibland måste använda den där kanske inte så supersnygga hanen med 2:or på höfterna (ja, det var på Den Tiden ;-)) pga hans sunda anatomi, hans friska hud och hans nya blodslinjer. Eller tiken med det där fula huvudet som gått igenom en 4-månaders period av lite hudknas i 1-års åldern, men som faktiskt hade en helt ok ledstatistisk bakom sig trots att man inte alls röntgat rasen under många år.

Jag förstod inte att avel inte är så enkelt som det kan se ut på papperet, att jag kanske var lite fel ute i mitt "frälsa rasen från ondo-tänk". Eller så ville jag inte förstå ;-)


Idag inser jag hur korkad jag var i min envishet och naivitet, att jag nog inte gjorde rasen den tjänst jag då var så säker på att gjorde. Min friska hane - för det var han, ända till sin död - hade behövts inom rasen, tack vare sitt temperament, sin sundhet, sin för Sverige unika linje på pappans sida, sin ledstatistik och sin exteriör.


Men det var betydligt enklare när världen var antingen svart eller vit.....



  

ANNONS
Av Marianne - 21 januari 2012 02:20

Sitter här med en sjuk liten dvärgschnauzer bredvid mig, en Tango som är på rehab hos sin "moster" inatt (så att hans matte får sova lite efter 2 vaknätter) och imorgon förmiddag (under tiden hans matte dumt nog måste arbeta). Han har råkat ut för en grym förstoppning med medföljande kräkningar och kändes igår kväll riktigt illa däran, men nu ikväll - efter ett dygn av påtvingad rörelse med jämna intervaller dygnet runt, klyx, olja, en massa massa vätska och hypochyllin-tabletter - börjar han repa sig.

Men men, det var inte det det här inlägget skulle handla om.


Individer, ja.

Har inte vi som lever med hundar, med djur, en rent otrolig tur som får ynnesten att uppleva så många olika individer, så många personligheter?

Ibland känner jag att man pratar så mycket om rasspecifika egenskaper/personligheter - men är de verkligen så rasspecifika? "Typiskt staffar...", "riesen gör så...", "labbar är si...", "såna är de, grandisarna..."


Mina clumber spaniels var så olika som det bara är möjligt och ändå kallades de clumber spaniel i stamtavlan allihop.

Winston, min beardis, var en helt makalös individ, en rikedom att ha fått lära känna och leva med. Var han lik min beardistik Glenda i personlighet och temperament? Nej, verkligen inte. Inte det minsta. Snarare var Nicolaij, min fantastiska första riesenpojke, så nära Winston man bara kan komma på många plan.

Kevin, Iris och Julia då, mina staffar? Så otroligt olika individer de var. Kevin, den genomgode gentlemannen som älskade allt och alla på sitt alldeles speciella sätt, människor som djur. Iris - vilddjuret, virvelvinden, atombomben. Och så Julia - Julia som var just bara så mycket Julia, och kanske helt enkelt just därför blev så väldigt speciell för mig.

Alltså, självklart finns det där, det där rasspecifika, för det är ju faktiskt någonting som gör att vi fastnar för en speciell ras lite mer än någon annan och alldeles ofantligt mycket mer än en tredje. Men jag känner att man ofta tappar känslan för, och upplevelsen och uppskattningen av, individen.


Elin och jag träffades på Kistamässan härom helgen när hon var i Stockholm för att tävla med Nosa. Och när Elin pratade om sina två tjejer så slogs jag av hur absolut genomhärligt det var att höra någon som verkligen ser och genuint uppskattar de helt olika personligheterna hos sina hundar, Nosa och Myra. Uppfriskande!

Det är så lätt att jämföra, så lätt att förvänta sig beteenden och "sätt att vara" att man faktiskt inte ser det där som gör varje individ så unik - och då missar man mycket i relationen till sin hund. Jag vet. Jag har varit där själv, och kanske är jag fortfarande där. Iallafall emellanåt.

Fina Elin & fina Nosa på Kistamässan. En SM-pinne blev det!   Foto: Maria Nordin

    

ANNONS
Av Marianne - 24 december 2011 21:20

Och några härliga dagar för alla er som njuter av lite välförtjänt extra ledighet just nu!

Själv jobbar jag på, men nedräkningen har börjat - juldagen, annandagen, tisdag och onsdag har jag framför mig, torsdag morgon går jag av, och då... Då har jag en dryg vecka av alldeles underbar, utomordenligt fantastisk, helt galet efterlängtad ledighet framför mig!


 

Av Marianne - 19 oktober 2011 23:55


GRATTIS


Malte, Zören, Nosa, Zelma & Hedda!


Vi är så glada & stolta över er alla!!!


  kraaaaaaaam från "mormor"  

 

Favoriter i repris:

LP1 Garpenborg's Zelma

 

Garpenborg's Zamsara

 

Garpenborg's Zören

 

Garpenborg's Zäta

 

LP1 Garpenborg's Zsa Zsa

 

Vattenprinsessa/mamma Julia!   

Av Marianne - 19 oktober 2011 02:11

Ibland blir jag så trött på mig själv...

Det är samma visa varje gång: Jag har en (päls-)hund som verkligen behöver trimmas/klippas, men jag drar mig så för det eftersom jag inbillar mig att under den där pälsen finns en tjock, omusklad stackars hund. Och varje gång upptäcker jag förvånat, när pälsmassorna ligger där på golvet under trimbordet, att det ju faktiskt är en riktigt snygg hund jag har.

Har jag lärt mig något av detta genom åren? Icke!


Min inbillningssjuka har drabbat Herr Ryss den senaste tiden. "Han är fet... Han har tappat muskler... Han ser inte klok ut..." Upp på bordet kom han så äntligen igår, maskinen jobbade duktigt, och voila - där under fanns ju min tjusiga muskelbiff till Igor, t o m brottarrumpan är intakt! 

Hunden är nu lycklig över att han får fortsätta rensa frysen på läckerheter :-)


Min fina Tina var nog mer drabbad av sin mattes nojjor än någon annan. Med en (inte så sträv) päls som växte som ogräs blev hon ofta anklagad för att inte hålla formen - ända tills 10:ans skär gjort sitt...


Här är hon, min vackra riesenflicka, tillsammans med "sin" älskade staffebebis Iris:

 

Av Marianne - 17 oktober 2011 20:00

...att gratulera Elin & Nosa  Iallafall här!


Vem hade kunnat tro att Tas och Julia - vars main purpose i livet var att vara vacker, enligt henne själv ;-) - skulle fixa till ett par tävlingsess tillsammans?! Nu skall nog inte all cred ges åt de tu föräldrarna till Garpenborgs Z-kull, utan Nosas och Zelmas framgångar på agility- och/eller lydnadsplan beror nog snarare på ambitiösa, envisa, superduktiga mattar!


Nåväl, ett

STOOOOOOOOORT


GRATTIS


till Elin & hennes Nosa, som numera kan titulera sig


LP1 Garpenborgs Zsa Zsa 


NI ÄR BARA SÅ UNDERBART BRA!!!!!!!


          


 


Läs Elins blogginlägg om tävlingen HÄR. Jag tycker fortfarande att det är larvigt att få poängavdrag för att man pussar domaren! :-)


Av Marianne - 29 september 2011 22:57

Söndagen den 18 september styrde jag och Agneta med sötaste Josef kosan mot Högbo bruk strax utanför Sandviken, en utställning som ända sedan -89 varit en av mina favoriter. Då: bearded collie-special med massvis med anmälda hundar, ägda och visade av proffs både på beardisgrooming och -handling, och min älskade Winston travade till sig en 5:e placering i bästa hanhundsklassen och blev BIS-junior för Kenneth Edh. Hahaha, jag minns t o m hur vandringspriset såg ut!

Just denna helg 1989 var faktiskt också första gången Agneta och jag samåkte till en utställning. Ibland poppar minnena fram :-) Nåväl, åter till nutid.

Vädret var med oss denna dag, småkallt men inget regn - det tackar vi för, många fina hundar var på plats och Josef lyckades knipa åt sig klassvinst och en 4:e placering i bästa hane. Kul som bara den, men så är det ju alltid roligt att visa denna gulliga kille!

Agneta filmade bedömningen denna gång, och visade det hela för den icke ett skvatt utställningsintresserade hussen som faktiskt tittade intresserat, ställde frågor och tyckte det var roligt att se. För oss utställningsnördar är det ju så självklart vad utställning går ut på, men det kanske inte är så lätt för den oinvigde att förstå? Man kommer hem med några rosetter, ett papper med ett skrivet omdöme (som dessutom kan diffa starkt från en gång till en annan), that's it liksom - hur kul kan det vara? Men vi vet ju...


Agneta och Josef har de senaste veckorna gått agilitykurs hos Norrtälje Lokala Kennelklubb. Lite bilder på klimpens nyvunna färdigheter på agilityplan vore ju trevligt, så idag åkte vi till klubben för att fota lite - Agneta med Josef vid sin sida och jag med kameran i högsta hugg. Attans va härlig han är, Josef, och så oerhört GLAD man blir av den hunden :-)


Tålamod... Snart så...

 

 

 

 

 

 

 


Belöningsbollen, den älskade!

Av Marianne - 13 september 2011 20:38

Stormen viner utanför husknuten - det gjorde den inte när vi befann oss på utställning i Gimo i lördags. Inte heller regnade det, och hysat varmt blev det också, även om den tidiga morgonen bjöd på väder av kallare sorten.


Hur många utställningsdagar har man upplevt där man inte behöver åka hemifrån förrän halv 9 på förmiddagen? Hur många gånger har man bara 45 minuters resväg till show-platsen? Fler utställningar i Gimo, tack! :-)


Hela 7 Garpenborgare var anmälda - och vilken dag det blev för hela tjocka släkten!

Sötaste JOSEF fick cert & blev BIR! Agnetas kommentar till Maria vid ringside när det stod klart vilka förstaplaceringen i bästa hanhundsklassen stod emellan, var helt enkelt: "Nu dör jag!!!!" ;-)

Härligaste mormor VERA snodde till sig sitt andra svenska cacib och ett BIM.

Josefs fina bror TOTTE stod som 3:a i bästa hane.

Veras dotterdotter BABSAN fick sitt andra cert och 2:a i bästa tikklassen.

Lizas rallylydnads-prinsessa WITA belade 4:e platsen i bästa tik.

ÄRTAN fick såklart excellent och lilla VILDE very good.¨


WE LOVE GIMO!   


Josef

 

BIR & BIM

 

Kennel Garpenborgs uppfödargrupp

 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ winniehurst med Blogkeen
Följ winniehurst med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se